D. Carnegies & Oscar Ekman (A)

Första verksamhetsår bestod i, import av lin och linblånor, samt export av salt, sill och tjära. 1807 blev järn den viktigaste handelsvaran. Carnegie var också en av de största rederierna i Göteborg mellan 1807 och 1854.

Sensation gjorde den 23-årige David Carnegie Jr, då han 1836 med finansiellt stöd från sin fader och kusin W. Robertson förvärvade de Lorentska socker och porter bruken som befann sig i ekonomiska svårigheter som var Göteborgs största industriföretag.

Redan vid unga år lärde D. Carnegie och Oscar Ekman känna varandra. Vänskapen med David Carnegie, som var av samma ålder, kom att få avgörande betydelse för Oscar Ekman.

Vid Carnegies bortgång 1890. Mottog underrättelsen att min ädle, käre, trofaste 60 års vän David Carnegie d. 15/16 februari.
skriver Oscar Jag tackar gud, som skänkte mig en så dyrbar Vän i lust och nöd.
Frid och välsignelse med hans minne. Efter D. Carnegies död blev Oscar Ekman den enskilt största aktieägaren i bolaget.

Efter David Carnegie och Oscar Ekmans uppgörelse på Stora Torp 1858, då Oscar Ekman fick en friare ställning inom bolaget och kunde ägna sig åt allmänna intressen, gällde det för David Carnegie att finna den rätte mannen, som kunde inträda i Oscar Ekmans (A) ställe. Efter åtskilliga diskussioner tog Emil Ekman (B) 1860 definitivt ståndpunkt, och 1861 lämnade han sin tjänst som chef för sjöförsvarets kommando expedition och inträdde som direktör i D. Carnegie & Co.

Då Oscar Ekman från slutet av 1850 talet fått möjlighet att vid sidan av ledningen av Carnegie bolaget få ägna sig åt allmänna värv, gjorde han sina insatser dels som finansman och dels såsom filantrop. Skandinaviska Kredit AB där han var den drivande kraften och blev dess ordförande från starten den 21/3-1864 och i de kommande 32 åren. Han var också initiativtagare till struktureringen av skånska sockerbolaget, som blev en strålande affär för D. Carnegie & Co AB.

Emil Ekman var en oumbärlig hjälp för Oscar Ekman under dennes långa vistelse i Stockholm, han var den som närmast hade ansvaret för bruken och affärerna.

En väsentlig hjälp fick han av sin son Gustaf Ekman 1852-1930 (B:1) som 1880 inträdde som teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till VD i samma bolag.

Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrin genom dess starke man Carl Tranchell.

Efter Oscar Ekmansdöd 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm.

Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB.
Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930.

Från 1907 var Gustaf Ekman ordförande ⁱ styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll.
Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.
Sockerbolaget var Sveriges största företag och svarade för 97 % av landets totala sockerproduktion.

Finansverksamheten
I samband med att industriverksamheterna avyttrades ändrades företagets inriktning. I början av 1960-talet hade Carnegie omvandlats till ett förvaltningsbolag. Vinsterna från försäljningarna placerades i börsnoterade aktier och 1964 köptes den närstående Bankirfirman Langenskiöld.

Bankirfirman var en liten och oansenlig verksamhet som arbetade mest med ägarfamiljernas affärer. 1964 börsintroducerades företaget och 1967 flyttades all verksamhet till Stockholm. 1968 övervägdes en försäljning av bankirfirman men istället kom en ny glansperiod att inledas året därpå när de unga stjärnmäklarna Erik Penser och Tomas Fischer erbjöd företaget sina tjänster. Under 1968 uppgick firmans omsättning till 21 Mkr. Året därpå hade den stigit till 337 Mkr. Antalet anställda fyrfaldigades på tre år.

1980, samma år som bankirfirman Langenskiöld bytte namn till Carnegie Fondkommission, blev Erik Penser störste ägare i investmentbolaget Asken, som i sin tur ägde 35 % av aktierna i Carnegie. Carnegie var samtidigt näst störste ägare i Asken. Samma år gjordes en första utlandsetablering när det till 75 % ägda Londonbaserade Carnegie International bildades. Under 1980-talet rekryterades fler namnkunniga “stjärnor” till verksamheten som Mats Qviberg och Johan Björkman.

1983 köpte huvudägaren Investment AB Asken detaljhandelskoncernen JS Saba. 1985 köpte sedan Saba Investmentbolaget Carnegie, inklusive Carnegie Fondkommission. D. Carnegie & Co blev moderbolag med ett detaljhandelsben och ett finansben att stå på.

1988 såldes Saba tillAxel Jonsson AB för 3,5 miljarder kronor och det tidigare pressade Erik Pensers holdingbolag Yggdrasil hade fått andrum. Elva dagar efter försäljningen av Saba meddelades att statliga PK-Banken köpt Carnegie Fondkommission för 2,7 miljarder kronor. Det som väckte ilska inom vissa politiska kretsar var att Erik Penser genom affären fick ett ägande på 23 % i PK-banken. Affären hade negativa effekter på Carnegies verksamhet. Samtidigt som Sverige var på väg in i en finansiell överhettning som inom några år skulle förbytas i en mycket svår finanskris, valde flera nyckelpersoner att lämna företaget.
Och Erik Pensers Yggdrasil blev hårt drabbad av PK – Bankens jakt på Penser.

Källa: Wikipedia samt Gamla Göteborg