Släkten Ekmans Industrihistoria

Den svenska industrialiseringens historia under 1800-talet, där bröder & kusiner Ekman var tunga draglok vid utvecklingen av industrin och inverkan på rikspolitiken för att modernisera det svenska industrisamhället och förbättra kunskapsnivåerna och kräva skola för alla. Här har vi en av grundpelarna till den moderna och framgångsrika industriutvecklingen i Sverige, som är viktig att känna till för att förstå Sveriges förändring från fattig-Sverige på 1800 talet till den moderna industri-, konsumtion- och välfärdsstaten.

Bröderna och kusinerna Ekmans engagemang och betydelse i den svenska industrialiseringen och skolans utveckling under 1800 talet

Lesjöfors bruk

Lesjöfors bruk

Finnspång med 5000 anställda

Finspång med 5000 anställda

Morgårdshammars mekaniska verkstad

Morgårdshammars mekaniska verkstad

Ekman skolan i Finnspång

Ekman skolan i Finspång

Sockerbruket i Göteborg

Sockerbruket i Göteborg

Ett av Ekman arkivgångar på Landsarkivet i Göteborg

Ett av Ekmans många arkiv på Landsarkivet i Göteborg

Släkten Ekman har gjort betydande insatser för att modernisera den svenska industrin och lägga grunden till det moderna svenska samhället. De förstod problemet med fattigdomen och de ville arbeta bort den med hjälp av bl. a en skola för alla.

Ekmännen var initiativtagare och huvudfinansiärer vid byggandet av Göta kanal vars chef Baltzar von Platen var gift med Hedvig Ekman dotter till Peter (III) Ekman. De reformerade den svenska järnhanteringen, uppfann och utvecklade sulfatmassan, drev bryggerier, sockerbruk, massa- och pappersbruk, grundade Skandinaviska Kredit Aktiebolaget, numera SEB. De byggde järnvägar, utvecklade Orrefors glasbruk till konstglas som medföljde när man köpte Eds bruk i Småland. Man drev Storforsverken, Morgårdshammars mekaniska verkstad och donerade grundplåten till Göteborgs Handelshögskola. De ägde gods och gårdar, utvecklade Korsnäsverken, Uddeholm samt ägde Carnegie fondförvaltning med familjen Langenskiöld, etc.

De drev också Nordens största handelshus, Ekman & Co, med stor rederiverksamhet för transport av handelsvaror på egen köl. Man engagerade sig livligt i landets riksdag och i lokalpolitiken samt i Kungliga Vetenskapsakademien och i Lantbruksakademien.

Grundandet av Folkskolan var en förutsättning för att lyckas med moderniseringen av det eftersatta och konservativa samhället. Familjerna Ekman var kanske Sveriges mest framstående industrifamiljer under 1800 – talet.

Släkten Ekmans handelshistoria går tillbaka till 1600 – talets Värmland, härstammande från Joen Larsson och hans hustru Anna Bratt af Höglunda.

Kassabok från handelsfirman Ekman 1764

Kassabok från handelsfirman Ekman 1764

Joen Larsson 1599 - 1674

Joen Larsson 1599 – 1674

Ekman & Co AB, ett av Sveriges äldsta företag 218 år och firade 100 års jubileum i Kina 2014

Ekman & Co AB, ett av Sveriges äldsta företag 218 år och firade 100 års jubileum i Kina 2014

Bröder & Systrar
Johan Jacob Ekman (1771 – 1814) Läkare
Gustaf Henric Ekman (1774 – 1847) grundare av Ekman & Co
Anna Margaretha Ekman 1779 – 1821 g m grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg 1763 – 1819
Hedvig Elisabeth Ekman 1780 – 1862 g m Baltzar Bogislaus von Platen 1766 – 1829
Deras föräldrar Peter (III) Ekman & Hedvig Boëthius

Söner till Johan Jacob Ekman
(A) Johan Oscar Ekman (1812 – 1907) konsul och Industriman
(B) Jacob Emil Ekman (1815 – 1900) VD för Carnegie (Sjökapten)
(B:1) Johan Ekman (1854 – 1919) Ekman & Co (Ärver bolaget)
(B:2) Gustaf Ekman (1872 – 1959) VD för Sockerbruket/Carnegie

Söner till Gustaf Henric Ekman
(C) Gustaf Ekman (1804 – 1876) Lesjöfors metalllurg
Peter Wilhelm Ekman (1806 – 1863) Kilanda egendom (ogift)
(D) Carl Edvard Ekman (1826 – 1903 Finnspång
Johan Jacob (Janne) Ekman (1815 – 1908) Ekman & Co (barnlös)
(C:3) Johan Wilhelm Ekman (1842 – 1907) Gustafsfors (son till Gustaf)
(C:3:2) Gustaf Ekman (1872 – 1959) Storfors/bankman (son till Johan)
(C:3:4) Wilhelm Ekman (1875 – 1946) Korsnäs (son till Johan)
(C:3:4:4) Wilhelm Ekman (1912 – 1986) UddehoIm son till Wilhelm

SLÄKTEN EKMANS INDUSTRI HISTORIA
Bergsfogden Joen Larsson är säkerställd som anfader till den släkt vi tillhör och som är samlad i Ekmanska Släktföreningen. Från tiden före Joen Larsson finns 8 generationer med början på 1300-talet, men släktskapet mellan Joen och hans far är omtvistad.

Joen Larsson (1599 – 1674)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekman_fr%C3%A5n_G%C3%B6teborg
Joen Larsson började 1633 som häradsskrivare för Östersysslet, ett arrende som förvärvats av Louis de Geer och Jacob Danckwardt. Under denna period inköpte han även för egen räkning gårdar i Väse och Fågelviks härader, bl.a. Hoflanda och Ökna, där han bosatte sig. Han anlade även ett flertal stångjärnshammare bl.a. i Glumserud.

1645 utsågs Joen till rådman i Karlstad dit han flyttat och även förvärvat fastigheter. 1651 utsågs han till fogde för Västersysslet. 1673 drog han sig tillbaka till Hoflanda där han avled 1674.

Joen var gift med Anna Bratt af Höglunda och fick med henne sonen Daniel Joensson, som liksom sina bröder Lars och Johan antog namnet Ekman.

Daniel Joensson Ekman (1632 – 1695)
Redan i 20-årsåldern etablerade Daniel sig som köpman i Göteborg. Han gifte sig 1662 med Elisabeth Marcus, dotter till den förmögne åldermannen i bagarskrået, Anders Marcus.

Daniel flyttade så småningom till Vänersborg, en strategisk plats där vänerskutorna lastade av sin last av trä och järn för att landvägen ta sig förbi vattenfallen i Göta älvs övre del. Med sin svärfars finansiella stöd etablerade Daniel en verksamhet med handel av järn och trävaror som han köpte huvudsakligen i Värmland och sålde till exportörer i Göteborg. Daniel drev även en betydande värdshusrörelse i Jan Böcknes gård vid Stora torget i Vänersborg, där han även hade sin bostad.

Stridbar, hetsig och trätlysten deltog han med sin snabba och spetsiga tunga i flera konflikter i Vänersborg, men nådde trots detta positionen som Rådman och Kyrkvärd.

Peter (I) Ekman (1663 – 1716)
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=15886
I samarbete med modern Elisabeth Ekman och bröderna Anders och Christopher fortsatte Peter (I) Ekman faderns handelsverksamhet i Vänersborg med huvudsaklig inriktning på transitering av järn och och trävaror från Värmland och Dal till Göteborg. Peter (I) ägnade sig emellertid framför allt åt handel med trävaror, av vilket masterna blev det viktigaste.

Han startade en framgångsrik sågverksrörelse vid Trollhättefallen och i början av 1700-talet etablerade Peter (I) sig i Göteborg, där han inköpte en brädhamn i Masthugget.
Liksom fadern och modern var Peter (I) stridbar och ärelysten. Han deltog livligt i Vännersbors kommunala och kyrkliga liv. Efter en uppseendeväckande strid nådde han 1710 positionen som Rådman i Vänersborg.
Peter (I) var gift med Regina Lind och fick med henne bl.a. sönerna Carl och Peter.

Peter (II) Ekman, (1704 – 1783)
https://sok.riksarkivet.se/Home/?postid=ArkisRef+SE%2FGLA%2F6148&type=2&s=Balder
Peter (II) Ekman föddes i Vänersborg. Redan som ung, efter faderns död 1716, biträdde han sin mor Regina Ekman som fortsatte sin makes affärsrörelse. Sina första läroår inom handelsyrket skaffade Peter (II) sig som lagerbokhållare vid Alströmers Alingsåsverk. År 1731 flyttade han till Göteborg och vann år 1733 burskap som handlande med borgen av två av stadens mest inflytelserika affärsmän Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgren.

Peter (II) köpte en större hamn i Masthugget samt segelfartyg, som transporterade trävaror till Göteborg och i andra riktningen spannmål, salt m.m. Faderns sågar var lokaliserade till Trollhättefallen medan Peter (II) förlade sina till Lilla Edet, där han introducerade nya metoder med finbladiga sågar och gav därmed signalen till en allmän modernisering av sågverksrörelsen vid Göta Älv. Hårdför och egensinnig orsakade han en del oro i sin omgivning, men skapade som trävaruhandlare i Göteborg en solid ekonomisk ställning.

Verksamheten kom att bli mycket omfattande. Kunderna i Göteborg utgjordes av de större grossisterna bland andrq Niclas Sahlgren, Volrath Tham, Bagge och John Hall. Han samarbetade med sin bror Carl i Vänersborg för inköp av trävaror.

1736 gifte sig Peter (II) med Johanna von Minden. Med henne fick han 7 döttrar och en son: Peter (III). Hustrun Johanna dog 1752, 34 år gammal. 1754 anställde Peter (II) Johan Willin som informator för sina barn, som senare grundade Willinska Fattigskolan (med stöd från Peter (III). 1769 flyttade Peter (II) från Göteborg och 1774 sålde han hela sin affärsverksamhet och flyttade till Holms Säteri på Hisingen, där han avled 1783.

Peter (III) Ekman (1740 – 1807)
https://sok.riksarkivet.se/amnesomrade?postid=ArkisRef+SE%2FGLA%2F6016&infosida=amnesomrade-narings-och-yrkesliv&flik=0&type=2&s=Balder
Peter (III) Ekman påbörjade studier vid universitetet i Greifswald 1754, varefter följde merkantila studier i Amsterdam. Han inträdde 1761 i faderns firma, men hade då uppmärksammat att sillfisket öppnade betydligt större vinstmöjligheter än trävaruhandel. Verksamheten fokuserades alltmer på förädlade sillprodukter, och den första anläggningen för beredning av sill och trankokeri byggdes i Bovik på Öckerö i Göteborgs norra skärgård. Ytterligare anläggningar tillkom på ett stort antal platser i Bohuslän.Salt importerades på egna kölar. En stor del av produktionen gick till norra Tyskland.

Trävaruhandeln bedrevs under namnet PP Ekman till dess att den avvecklades av Peter (II) 1774.
Peter (III) hade redan 1769 beviljats burskap och blivit medlem i Handelssocieteten.

Verksamheten gick mycket bra och var vid slutet av 1700-talet en medelstor och stabil handelsfirma. Peter (III) förvärvade på 1790-talet egendomarna Kviberg i östra Göteborg samt Kilanda nära Alingsås, som han köpte av Jonas Alströmer, dit han flyttade 1802 efter att ha avvecklat sin affärsverksamhet. Peter (III) dog på Kilanda1807, och året därefter försvann sillen från Bohuskusten.

Peter (III) gifte sig 1767 med Hedvig Boëthius, dotter till Stads- och Provincialmedicus Jacob Boëthius i Göteborg.
Makarna fick fyra barn; Johan Jacob och Gustaf Henric samt döttrarna Anna Margaretha (gift med Nils Fredrik Wahlberg) och Hedvig Elisabeth sedermera gift med Amiralen, Statsrådet och Riksståthållaren i Norge, Baltzar Bogislaus von Platen, vilken med stort ekonomiskt stöd från Peter (III) Ekman och dennes son Gustaf Henric skapade Göta kanalverk och Motala verkstad. Gustaf Henric kom också att stå i nära förbindelse och i samarbete med Baltzar von Platen i projekten.

Bakgrunden till Folkskolans tillkomst
http://www.willinskastiftelsen.se/historia/
Willinska fattigfriskolan i Göteborg grundades 1767 på initiativ av fattighuspredikanten Johannes Willin (1732 – 1772). Skolan har haft många donatorer. För dess fortbestånd har handlanden Anders Lesse haft stor betydelse. Vid en för skolan kritisk tidpunkt donerade han nämligen ett kapital, ett stenhus och värdefulla tomter till fattigfriskolan, vars fastigheter fortfarande är i skolans ägo.

Willinska fattigfriskolans ändamål anges i de år 1795 antagna “Regler för den utom Drottningporten inrättade fattigfriskolan”: “Fattiga barn här må äga tillfälle att fritt och utan all betalning erhålla undervisning”. Skolan blev Göteborgs första folkskola. Ett betydande antal barn, både pojkar och flickor, undervisades där (1790 omkr. 300 barn, under åren på 1830-talet 600 barn); i viss utsträckning erhöll eleverna även mat, några till och med helinackordering. Sedan förordningen angående folkskolor tillkommit och börjat tillämpas, minskade Willinska skolans betydelse, med det fanns ännu länge “läsavdelning” i verksamheten. Först den 15 april 1885 beslöt styrelsen att läsavdelningen skulle upphöra, vilket skedde vid slutet av samma år.

Peter (III) var varmt religiös och nära ansluten till herrnhutismen. Han lämnade ett verksamt stöd åt sin informator Johan Willins skolföretag, den Willinska fattigfriskolan.

Johan Jacob Ekman (1771 – 1814) son till Peter (III) Ekman
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=15871
Som barn placerades Johan Jacob i den berömda herrnhutiska läroanstalten i Christiansfeld, vilken då och långt senare ansågs vara en av Europas förnämsta pedagogiska inrättningar. Vid 19 års ålder beslöt han sig för att studera medicin i Lund och i Uppsala. Detta följdes av sju års studier samt sjukhuspraktik utomlands, varav tre år i Paris.

Åter i Sverige blev han överläkare på Sahlgrenska Sjukhuset och ordförande i dess direktion, samt ledamot i Svenska Vetenskapsakademin. Han blev kvar på Sahlgrenska till sin död 1814, endast 43 år gammal. Johan Jacob var en berest, språkkunnig och intellektuell livskonstnär. Han hade ett rikt bibliotek och stora konstsamlingar.

Han gifte sig med Sara Elisabeth Minten och fick med henne sönerna
Oscar och Emil.

Johan Oscar Ekman (bildar A-grenen)
Jacob Emil Ekman (bildar B-grenen)

Gustaf Henric (1774 – 1847) son till Peter (III) Ekman
https://sok.riksarkivet.se/?Sokord=Baltzar+B+Platen%2C+von&page=18&postid=ArkisRef+SE%2FGLA%2F320&tab=post&type=2&s=TARKIS08_Balder
Liksom sin bror Johan Jacob gick Gustaf Henric i den herrnhutiska skolan i Christiansfeld. Efter att ha avlagt en juridisk examen i Lund, började först i faderns firma, men grundade 1800 ett eget bolag för träexport, vilket omvandlades 1802 till Ekman & Co i kompanjonskap med sin svåger Fredrik Wahlberg och med Gustaf Rudolf Prytz, båda erfarna järnexporthandlare. Ekman & Co fick snabbt ett uppsving, och efter faderns död 1807, löste Gustaf Henric ut sina syskon ur sillverksamheten. Detta höll på att knäcka bolaget, då sillen samtidigt försvann och anläggningarna blev värdelösa.

Tillsammans med Prytz köpte Gustaf Henric 2013 Lesjöfors järnbruk i Värmland. Under samma tid växte en omfattande rederirörelse fram i
Ekman & Co.
Gustaf Henric var en av de största investerarna i Götakanalbygget 1817, där hans svåger Baltzar Bogislaus von Platen var chef. En mycket stor del av aktieteckningen skedde på Ekman & Co:s kontor. Gustaf Henric tecknade själv genom sin firma ett av de största enskilda beloppen, 110 000 rdr.bko.

Prytz lämnade Ekman & Co 1817 och startade egen handelsrörelse. Fredrik Wahlberg gick ur tiden 1819.

1833 blev Ekman & Co ensam ägare till Lesjöfors bruk. Med Gustaf Henrics son Gustaf Ekman som förvaltare utvecklades bruket till ett av Sveriges främsta järnbruk, med som en revolutionerande framställningsmetod.

Från att ha varit ett av de mindre handelshusen i Göteborg, var Ekman & Co ett av Sveriges och Nordens ledande järnexportföretag i mitten av 1850 talet.

Gustaf Henric var en av Göteborgs kommuns mest förtroendevalda och framstående personer.

Gustaf Henric gifte sig 1803 med Gustafva Törngren (1786 – 1851). De fick 5 barn:

Gustaf Ekman (C-grenen). Gift med sin kusin Carolina f. Wahlberg. (Lesjöfors bruk).

Peter Wilhelm Ekman, ogift (Kilanda).
Johan Jacob (Janne). Gift med Martina Fredrika f. von Heideman. Barnlösa. (Ekman & Co AB).
Carl Edward (D-grenen). Gift med Augusta f. von Schéele. (Finspångs bruk).
Hedvig Maria Ekman. Gift med rådmannen Carl Henrik Ewert. Barnlösa.

A grenen (A)
Johan Oscar Ekman, (1812 – 1907), son till Johan Jacob Ekman

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15873
Sedan Oscars far Johan Jacob avlidit 1814, gifte änkan Elisabeth Minten om sig 1816 med den ryske generalkonsuln i Göteborg, Conrad Friedrich Lang, som tillhörde en gammal köpmanssläkt i Lübeck. Här fick Oscar och hans bror Emil ett lyckligt hem.

Lang köpte 1829 Gubbero egendom i Göteborg med tillhörande tobaksbolag.

Grosshandlare Johan Fredrik Silvander, kusin till fru Sara Lang, ansvarade för försäljningen vid bolaget och det föll sig därför naturligt att Oscar blev engagerad i rörelsen. Han var då bara 16 år. Tre år senare fick Oscar en liten del i affären och ytterligare tre år senare blev han officiellt kompanjon.

Parallellt med sin anställning hjälpte han sin styvfar med konsulatgöromålen och blev 1834 själv utnämnd till rysk vice konsul och därför senare bland släktingarna kallad Konsuln. I Göteborg umgicks Langs med ungdomar ur de engelska och tyska köpmansfamiljerna, bland andra Fritz Milow och skotten David Carnegie. Vänskapen mellan Oscar och David Carnegie blev avgörande för Oscars yrkesbana.

Lorentska bruken i Göteborg, en del av Carnegie & Co:s verksamhet, var ett kombinerat socker- och porterbruk, grundat av tysken Abraham Lorent, vilken 1808 hade köpt en tomt vid Klippan i Majorna, där han samma år fick tillstånd att uppföra ett sockerbruk för raffinering av importerat råsocker. Valet av Klippan som lokalisering skedde inte av en slump. Det var hit – men inte längre – som större oceangående fartyg kunde gå, och här kunde en kajanläggning byggas.

Tillverkningen startade 1810 och tre år senare fick Lorent tillstånd att anlägga en porterfabrik. Verksamheten i den nya anläggningen utvecklades mycket positivt, men efter Napoleonkrigen och upphävande av kontinentalblockaden, inträdde sämre tider i Göteborg. Trots nytt kapital, från bland andra Lorents svåger, engelsmannen John Nonnen, gick bruket i konkurs 1833.

Verksamheten inköptes tre år senare av då blott 23-årige David Carnegie och hans kusin, skotten William Robertson. Med David Carnegie, som för övrigt snart flyttade tillbaka till Skottland, och med John Nonnen som fortsatt chef för företaget, gjordes en rad nya investeringar. Bland annat infördes vakuumkokning, ett patent med ensamrätt på tio år, som gav företaget fördelar framför konkurrenterna. När Nonnen dog 1845, blev Oscar utsedd till företagets D. Carnegie & Co nye chef.

Under dennes ledning fortsatte framgångarna för både socker- och portertillverkningen. Företaget var Sveriges största företag i sin bransch, finansiellt mycket starkt, med en modern utrustning och med ett försprång genom sitt patent ännu några år i en bransch som präglades av oavbruten tillväxt.

1861 lyckades Oscar och David Carnegie övertyga Oscars bror Emil att gå in i firman. I och med detta kunde Oscar ägna tid även åt andra verksamheter.

Snart efter Oscars död 1907, såldes Sockerverksamheten till , som svarade för 97 % av landets totala sockerproduktion.

I samband med att industriverksamheterna avyttrades, ändrades företagets inriktning. I början av 1960-talet hade Carnegie omvandlats till ett förvaltningsbolag. Vinsterna från försäljningarna placerades i börsnoterade aktier och 1964 köptes den närstående .

År 1863 genomdrev Oscar bildandet av Skandinaviska Kreditaktiebolaget, vars ordförande han förblev i 32 år och dess hedersordförande till sin död 1907.

Ett annat viktigt initiativ var bildandet av Bergslagsbanan mellan Falun och Göteborg, i vars första styrelse han ingick. Den första koncessionen innebar en utskeppningshamn vid Krossekärr i Grebbestad.

Oscar Ekman var riksdagsman under åren 1878 – 1887. Ledamot i Stadsfullmäktige åren 1885 – 1880. Han satt även i en lång rad styrelser, kommittéer och beredningar. Oscar hade även ett starkt socialt engagemang, särskilt när det gällde att bekämpa dryckenskap och lindra bostadsbristen bland arbetarna i Göteborg. Han gjorde flera stora donationer i Göteborg, däribland Ekmanska Sjukhuset och till Göteborgs Högskola, nuvarande Universitetet.

År 1868 inköpte Oscar, tillsammans med finansmannen Ferdinand Braunerhjelm, godset Säby, senare Bjärka-Säby, i Östergötland. Bjärka-Säby växte under sonen Oscars (A:3) ägarskap och förvaltaren Ivar Insulanders sakkunskap, till en modern mönstergård, med högklassig mejerihantering, djurbesättningar av yppersta kvalitet, egen elförsörjning och dessutom såväl järnvägsstation som postkontor. På Bjärka-Säby bor och verkar ännu idag fjärde generationens Ekmän. Nya slottet med den vackra parken och omgivningarna donerades i mars 1980 till Pingstvännerna Sionförsamlingen i Linköping.

Oscars första hustru var Louise C von Dyben, friherrinna (1822 – 1861). Med henne fick han två barn: Dottern Louise g. Falkenberg (1849 – 1934) och sonen Conrad (1851 – 1875). Med sin andra hustru, Maria Lavonius (1846 – 1915) fick han sonen Oscar (1873 – 1949) och dottern

Alba g. Langenskiöld (1874 – 1959).
Alba gifte sig 1893 med bankmannen och nationalekonomen Karl Langenskiöld. Karl var finländsk friherre och åren 1916 – 1919 svensk riksdagsman. Han deltog i bankkommittén 1900, som beslutade att Riksbanken skulle bli rikets centralbank och utge sedlar. Han var riksbankschef (bankofullmäktig) 1901 – 1912.

Bankirfirman Langenskiöld / Carnegie.
Sonen Carl Gustaf startade 1932 Bankirfirman Langenskiöld, som 1964 såldes till Carnegie, vilket några år tidigare omvandlats till ett förvaltningsbolag. Samma år börsintroducerades Carnegie och företaget flyttade till Stockholm. 1968 övervägdes en försäljning av företaget, men i stället inleddes året därpå en ny glansperiod, då Erik Penser och Tomas Fischer erbjöd företaget sina tjänster. 1980, samma år som Bankirfirman Langenskiöld bytte namn till Carnegie Fondkommission, blev Erik Penser störste ägare i investmentbolaget Asken, som i sin tur ägde 35% av aktierna i Carnegie. Samtidigt var Carnegie näst störste ägare i Asken. Samma år gjordes en första utlandsetablering, när det till 75 % ägda Londonbaserade Carnegie International bildades. Under 1980-talet rekryterades flera namnkunniga personer till verksamheten, som och .

1983 köpte huvudägaren detaljhandelskoncernen . 1985 köpte sedan Saba Investmentbolaget Carnegie, inklusive Carnegie Fondkommission. D. Carnegie & Co blev med två verksamhetsgrenar: Detaljhandel och Finans.

1988 såldes Saba till för 3,5 miljarder kronor. Elva dagar efter försäljningen meddelades att statliga köpt Carnegie Fondkommission för 2,7 miljarder kronor. Affären hade negativa effekter på Carnegies verksamhet. Samtidigt som Sverige var på väg in i en finansiell överhettning, som inom några år skulle förbytas i en mycket svår finanskris, valde flera nyckelpersoner att lämna företaget.
Resten är historia.

B grenen (B)
Jacob Emil Ekman (1815 – 1900), son till Johan Jacob Ekman

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15869
Emil Ekman föddes den 5 februari 1815 i Göteborg, och dog i samma stad den 21 februari 1900. Han gifte sig den 11 oktober 1851 med Sophie Kurck. De fick sönerna (1852 – 1930) och (1854 – 1919).

Emil var tidigt inriktad på en karriär till sjöss. Efter studier vid en privat navigationsskola i Masthugget i Göteborg avlade han styrmansexamen 1829 (14 år gammal) och reste året efter till Hamburg och New York med briggen Maria Sophia som ägdes av hans farbror Gustaf. Efter sjöofficersexamen 1833 och befordran till sekundlöjtnant vid flottan 1833 var han andrestyrman på briggen Svea 1834 – 1836 och reste då till Nordamerika, Portugal, England och Danmark. Han fick därefter ett stipendium som gjorde det möjligt att som ett led i sin utbildning gå i engelsk örlogstjänst, vilket han var 1837 – 1839. Den vidare karriären vid flottan omfattade bland annat tjänst vid Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1843 – 1848, där han var chef 1858 – 1859 och chef på korvetten Najaden 1859 – 1860. Under det dansk-preussiska kriget 1849 var Ekman några månader i dansk örlogstjänst, men deltog inte i några strider, eftersom Preussen saknade flotta.

Emil gick graderna i flottan och avslutade karriären med att befordras till kommendörkapten 1861 samtidigt med att han tog avsked. En orsak till detta antas ha varit hans missnöje med de förslag till modernisering av sjöförsvaret, som hans kusin Baltzar von Platen d.y. förväntades lägga fram som sjöminister.
Oscar hade 1860 ombildat firman . till aktiebolag, varvid bl. a. Emil inträtt som delägare. Emil blev därefter direktör, tillsammans med Eskil Fåhraeus, Oscars närmaste man i ledningen för företaget. Oscar var verkställande direktör. I ledningen efterträddes Fåhraeus 1871 av Henning Frisell och denne, i sin tur vid sin död 1899, av Emils son Gustaf, som redan sedan 1880 var bolagets tekniske ledare.

Emil var också ordförande i styrelsen för Göteborgs navigationsskola och en av grundarna av 1863. Han var också engagerad i Barnsjukhuset och Praktiska hushållsskolan för flickor.

B grenen (B:1)
Fredrik Gustaf Ekman (1852 – 1930), son till Jacob Emil Ekman
https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15862Otto Pettersson
Gustaf Ekman var elev vid Göteborgs realgymnasium 1866 –1870; studerade vid Chalmerska institutet 1870 – 1872; studerade analytisk kemi i Wiesbaden 1873 – 1874; var amanuens vid kem. laboratoriet i Uppsala 1877 – 1878; deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerak och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens s. k. Östersjöexpedition 1877, vinterexpeditioner i Skagerak och Kattegatt 1878 och 1879 (tillsammans med ; den första synoptiska hydrografiska vinterexpeditionen för havsforskning); var teknisk chef för a.-b. D. Carnegie & Co. i Göteborg 1880 – 1900; var verkst. direktör där 1900 till dess upplösning 1908; var fil. hedersdoktor i Göteborg 19 sept. 1907; var direktör för Svenska sockerfabriks AB i Göteborg 1907 – 1930; var styrelseledamot i Skandinaviska kredit AB. 1909, SKF, Fastighets AB, D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB. Gauthiod AB, Fors AB, Bofors Nobelkrut m. fl. Var ledamot av styrelsen för sjukhuset i Majorna, av styr. för Majornas elementarläroverk för flickor, av styr. för Renströmska bad- och tvättanstalten i Majorna 1893 – 1897; var medlem av Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen 1894; var ledamot av Göteborgs hälsovårdsnämnd 1897 – 1900, av Göteborgs allm. folkskolestyr. 1898, av Göteborgs stadsfullmäktige 1899 – 1910, av Göteborgs högskolas styr. 1901 – 1930; var ledamot av Internationella rådet för havsforskning 1902, av styr. för Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt 1918, av styr. för Sveriges industriförbund. Dessutom stor donator.

Gustaf Ekman erhöll Letterstedtska guldmedaljen 1892; RVO 1900; LVVS s. å.; RDDO 1905; RNO 1906; KVO2kl 1914; LIVA 1919; KNO2kl 1920; HedLIVA 1921; KVO1kl 1922; LVA 1926; LFS 1929.

Gustaf gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabeth Gödecke (1861 – 1927). Vid späd ålder drabbades han av en sjukdom, som följde honom under uppväxtåren. Han fick sin kropp mycket missbildad, hans ena ben var illa åtgånget, hans bål var hoptryckt. Trots att han måste använda kryckor sökte han under uppväxtåren föra ett härdande liv. Han genomgick Chalmers tekniska läroanstalt och fick därefter, 1873,

studieplats hos Fresenius i Wiesbaden. Samtidigt förbättrades hans hälsa och under resten av sitt liv behövde han inte lida av sin sjukdom. Han var tvärtom en oöm och härdad man. I Wiesbaden ersatte han först den ena kryckan och sedan den andra med käpp. Slutligen lärde han sig att gå med endast en käpp. Sin deformerade kropp ville han inte låtsas om, och han uppträdde som om han inte ens varit medveten om sina lyten.

Efter att ha återkommit till Sverige 1874, fortsatte han sina studier hos Professor Per Teodor Cleve i Uppsala. Här blev han inom kort amanuens på kemiska laboratoriet, där han, tillsammans med Otto Pettersson, som även studerat hos Fresenius, undervisade i analys till 1878. Under denna tid utförde han och Pettersson tillsammans en undersökning över selens då mycket omtvistade atomvikt, ett arbete till vilket senare ofta hänvisats i den kemiska lärobokslitteraturen.

Under Uppsalatiden intresserade sig Gustaf alltmer för forskning. Han förblev hela sitt liv en vetenskapsidkare, även om hans dagliga arbete måste ägnas åt andra intressen. Hans stora kärlek blev havets utforskande. Han kom även att väsentligt gynna denna forskningsgren. Hans vetenskapliga intressen var emellertid förbundna med sinne för den praktiska nyttan och vad som ekonomiskt kunde vara av betydelse.

Den som närmast kom att väcka Gustafs intresse för havsforskningen var sannolikt docenten A. V. Cronander i Uppsala. Tillsammans med honom företog Gustaf sommaren och hösten 1876, med blygsamma medel, undersökningar över salthalt och temperatur samt strömningar i Skagerak och södra Östersjön. Året därpå deltog båda i den stora av Hydrologen och Kemisten Fredrik Laurents Ekman ledda expeditionen för undersökning av haven utanför den svenska kusten. I januari1878 fick Gustaf tillfälle att ensam utföra en undersökning över de hydrografiska förhållandena i bohuslänska skärgården såväl före som efter sillens insteg, för att utreda ett tänkbart sammanhang mellan dessa företeelser. Sillen hade då i 70 år varit borta från Bohusskärgården. Resultaten publicerades 1880. Observationerna var de första vinterobservationer, som gjordes i svenska hav. Resultaten blev helt nya och gav viktiga uppslag. Gustaf fann, att sillstimmen följde med ett visst vattenslag av viss salthalt och temperatur, det senare så mycket omtalade »norska bankvattnet», vilket vid vintertid kom in från »Norska rännan». När detta sedan undanträngdes av det s. k. Baltiska vattnet från Östersjön försvann sillen. Gustaf fann vidare under den hårda vintern 1878 – 1879, att havsisen bildades helt plötsligt ur djupet som runda skivor, »tallriksis», så att havet på en vinternatt kunde fyllas med issörja. Han påvisade att denna is hade bildats i ett mellanskikt på c:a 8 m. djup, därigenom att ett färskare vattenlager från Östersjön med fryspunkt t. ex. – 0,5° C hade flödat fram över ett saltare lager, som var genomkylt till närheten av sin fryspunkt, t. ex. – 1° C. I beröringspunkten hade då isbildning inträffat och isen flutit upp till havsytan. Resultaten har senare blivit ytterligare bekräftade genom fortsatta undersökningar av Fredrik Gustaf och Otto Pettersson. Dessa upptäckter av Gustaf har varit av utomordentligt stor betydelse.

Samarbetet mellan Gustaf och Otto Pettersson fortsatte oavbrutet i fyrtio år. Arbetet var alltid gemensamt, varvid dock Otto Pettersson i regel bearbetat och redigerat resultaten. Detta berodde på att Gustaf måste ägna sitt dagliga arbete åt andra saker.

Ett resultat av denna forskning var även Svenska hydrografiskbiologiska kommissionen, som bildades 1894 och vars första ledamöter var bl. a. Gustaf och Otto Pettersson. År 1898 hemställde de båda att konung Oscar II behagade ta initiativet till internationell havsforskning, vilket resulterade i Internationella rådet för havsforskning, i vilket Gustaf blev en ledande och högt värderad medlem. Han donerade även 1914 100 000 kr. till Göteborgs högskola för inrättandet av en oceanografisk institution och stadigvarande undervisning i ämnet oceanografi.

År 1880 accepterade Gustaf erbjudandet att ingå i firman D. Carnegie & Co som dess tekniske chef. Han flyttade då tillbaka till Göteborg.

Då Gustaf vid den tiden inte såg någon möjlighet till fortsatt hydrografiskt arbete på grund av de stora ekonomiska resurser en sådan verksamhet fordrar, antog han anbudet. För de närmaste tio åren avbröt Gustaf sitt deltagande i havsforskningen och var även senare ofta förhindrad att delta i expeditionerna. Fanns det någon möjlighet att vara med, försummade han emellertid aldrig ett sådant tillfälle. Därvid var han en högst aktiv medarbetare, som inte skydde även för andra ansträngande och tröttande mätnings- och observationsarbeten. Han förblev också en intresserad och framgångsrik konstruktör av mätinstrument för hydrografiskt forskningsarbete.
Gustafs inträde i det Carnegieska bolaget blev av största betydelse för detta på två olika sätt. I första hand gällde det självfallet tekniken. Driften i det Carnegieska sockerbruket hade tidigare skötts av verkmästare; ingen av de ledande personerna var tekniker. Detta hade medfört, att företaget inte hade kunnat följa med i den utveckling som skett i andra länder. Ett ingående och mångårigt utvecklingsarbete, såväl industriell som ekonomisk verksamhet, blev därför det Gustaf måste ägna hela sin kraft. Produktionen per arbetare och år var, då han började, 4,5 ton, men steg under hans ledning till 200 ton. Då en högt utbildad raffineringsteknik redan fanns i utlandet, gällde det för Gustaf att söka upp det bästa i maskiner och metoder och kombinera detta på ett optimalt sätt för svenska förhållanden. Han blev då tvungen att ta hänsyn till att raffineringen successivt i stor utsträckning övergick från rörsocker till betsocker. Utvecklingen gick så snabbt, att inga av de gamla anordningarna fanns kvar i fabriken två år efter Gustafs tillträde. Hans modernisering av Carnegie blev impulsen till hela den svenska sockerindustrins modernisering.

Även affärsmässigt kom Gustaf tidigt att betyda mycket för Carnegie & Co. Den snabba utvecklingen i Skåne med dess sockerbetsodling medförde allt starkare intressen i dessa trakter också för Göteborgsfirman. När Lundasockerbolaget bildats 1884, lät Johan Oscar Ekman höja Carnegies aktieteckning från 10 000 till 150 000, vilket säger en del om utvecklingen. Det var emellertid Gustaf som tog initiativet till bildandet av Trälleborgs sockerfabriks aktiebolag 1887 (sedermera Trelleborgs sockerbruk). Han ledde uppförandet av dess fabrik, färdig hösten 1888. Då sockerfabriken i Jordberga startade, intresserade sig jämte C. G. Stjernswärd tre raffinaderier i företaget, nämligen Malmö, Landskrona och Carnegie. Gustaf kom att ingå i styrelsen. När en råsockerfabrik anlades i Hököpinge 1891 med L. Frænckel som en av huvudintressenterna, övertog Carnegie 500 aktier (100 000 kr.), varjämte Gustaf och hans far Johan Oscar tecknade 50 000 kr. vardera, d. v. s. 250 aktier var. År 1895 ägde Carnegie 1 275 aktier där, Johan Oscar 250 och Gustaf 250 samt Frænckel 574, d.v.s. majoriteten låg förankrad hos de Carnegieska intressena. Även här ingick Gustaf i styrelsen redan från början.

Emellertid började överproduktion hota på sockermarknaden,, vilket fick till följd att vissa bolag tvingades avveckla verksamheten. När representanter för raffinaderierna möttes i Göteborg i juni 1894, var det Carl Tranchell, som gjorde upp förslag till fastare sammanslutning mellan dessa. Striden kom naturligtvis att stå om vilka råsockerkvantiteter varje raffinaderi skulle få. Slutet blev, att Hälsingborgsbolaget vägrade delta, varigenom ringbildningen bröts; på Bet-riksdagen i Malmö 13–14 aug. 1894 konstaterades detta öppet av hälsingborgarna konsul P.Olssonoch M.Sommelius, vilka biträddes av M.Lachmann. Av de företag som Carnegie var direkt intresserade av, ingick Jordbergafabriken liksom fabrikerna i Staffanstorp, Örtofta och Kävlinge i en särskild försäljningsorganisation (syndikatet). Carnegie visade 1895, att man ville ha fria händer i frågor om arealer och priser på betor. I det 1897 bildade Sockerfabriksaktiebolaget Union ingick Gustaf i ledningen tillsammans med

bl.a. Tranchell och Sommelius, samtidigt som Carnegie övertog ett stort aktiebelopp.

Efter Henning Frisells död 1899 och Gustafs farbror Emils död i februari året efter, blev det nödvändigt att helt nyrekrytera affärsledningen – Gustafs far, Oscar var vid sekelskiftet 87 år gammal. Nu uppmärksammades därför även Gustafs kommersiella ställning, genom att han 1900 blev bolagets ene verkställande direktör. Den andre blev Henning Frisells son, den framstående affärsmannen Erik Frisell, vilken 1899 ingått som kontorschef i firman. Nu blev det Gustaf Ekman och Erik Frisell, som tillsammans ansvarade för Carnegiebolagets verksamhet.

De skarpaste brytningarna på sockerområdet orsakades från 1890-talets slut av J. Lachmann. Anledningen ansåg han att inte minst Carnegies framgångar och utvidgningstendenser hade. Det blev Carnegie som ledde motståndet mot honom, medan Tranchell intog en mera medlande hållning. Då Lachmann vägrade att sälja sitt företag till något konsortium, där Carnegie kunde tänkas medverka, fingerade L. Frænckel förhandlingar med utlandet och lyckades, hänvisande till ett fiktivt hamburgkonsortium, köpa ut Lachmann infebruari 1902. Omedelbart därpå sammanträdde styrelsen i Union, där Gustaf ju satt. Union övertog kontraktet mellan Frænckel och Lachmann, varvid bolagets aktiekapital höjdes. De största aktieposterna tog Carnegie och Landskrona- och Hälsingborgsbolagen med 2 540 aktier var. Samarbetet mellan Carl Tranchell och Carnegies män, Gustaf Ekman och Erik Frisell, var gott.

Gustafs »livliga intellekt, sega målmedvetenhet och betydande förhandlingsskicklighet satte djupa spår ej blott i de företag, som stodo direkt under hans ledning, utan också i det stora samlings- och organisationsarbetet» (G. Olsson). År 1903 deltog Gustaf i köpet av Östgötaraffinaderiet Gripen, vars majoritet övergick till sockerringen. Slutligen ledde alla konsolideringarna fram till bildandet av Svenska sockerfabriksaktiebolaget, med ett aktiekapital på 135 millioner kronor. Detta skedde på Grand Hotell i Stockholm den 10 aug. 1907. Det var självklart att Gustaf skulle ta plats i bolagets styrelse. Till Ordförande och Verkställande direktör utsågs Tranchell. Som styrelseledamot kvarstod Gustaf till sin död. Han var 1916 – 1917 ordförande samt 1907 – 1930 direktör för Göteborgsfabriken, som bolaget övertagit. I samband därmed upplöstes det gamla Carnegiebolaget och fördelades på Porterbryggeri a.-b. D. Carnegie & Co. samt Fastighets a.-b. D. Carnegie & Co., av vilka det senare alltjämt
består som ett familjebolag.
I egenskap av framgångsrik industriman blev Gustaf anlitad i styrelsen för en lång rad andra företag. Också för det kommunala livet togs hans förmåga i anspråk. I Högskolans styrelse var han en högt uppskattad medlem, och högskolans ungdom hade i honom en intresserad, givmild och faderlig vän. Han blev högskolans förste hedersdoktor. I Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle var han medlem. Då Ingeniörsvetenskapsakademien instiftades år 1919, var Gustaf en av de K. Maj:t kallade första fyrtio ledamöterna, och akademien valde honom till sin förste Preses. År 1926 invaldes han även i Vetenskapsakademien. Redan 1892 hade denna akademi tilldelat Gustaf sin Letterstedtska guldmedalj för hans vetenskapliga arbeten.

Gustaf Ekman hade en stor förmåga att vara samman med människor. Vid Carnegie sökte han bibehålla ett patriarkaliskt system, vilket han ansåg vara det enda riktiga inom industrien. Detta ställde emellertid ökade krav på ledarens arbete. Han kunde umgås med människor av alla slag. Endast den personliga dugligheten utgjorde för honom måttstocken för människors värdesättning. Därför var han mycket uppskattad bland sina arbetare.

Gustaf var nog inte någon idéernas man. Men efter prövning anammade han gärna andras idéer, så snart han insåg att de kunde vara till nytta för företaget. Han hörde till de sällsynta människor som på en gång är vetenskapligt och affärsmässigt intresserade och som hinner utöva dessa båda verksamheter samtidigt. Oftast hade han framgång, ibland motgång, i senare fallet med betydande egna uppoffringar och förluster. Han opponerade gärna för att på så sätt finna sanningen. Inför sig själv förblev han därvid, trots sin självrådighet, ödmjuk. I sin för övrigt omusikaliska släktgren var Gustaf musikalisk och särskilt intresserad av att höra orkestermusik. Han var även mycket road av segling. Personligen saknade Gustaf inte drag av utpräglad originalitet.

Gustafs maka (sedan 1885) Gerda Gödecke var en kvinna med sociala intressen, som på ett klokt sätt tog hand om det till Carnegieföretagen hörande folket, varvid hon särskilt utmärkte sig genom sin godhet. Gustaf hade ett kultiverat hem, fritt från den stelhet och formalitet som gett Göteborg rykte om sig att vara en tråkig stad, och såg alltid gärna gäster hemma. År 1900 inköpte han såsom sommarhem säteriet Råda utanför Göteborg.

”Denne vitale och spänstige krympling hade ett par intelligenta och vakna blå ögon under en hög panna. Deras till synes hårda glans härrörde från hans aktivitet, viljestyrka och energi. De som kände honom visste, att han var vänfast och trofast som få” (E. Hubendick).

B grenen (B:2)
Johan Ekman (1854 – 1919) son till Jacob Emil Ekman.
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/15876
Affärsman, Donator, Riksdagspolitiker.Johan Ekman tog sin mogenhetsexamen vid Göteborgs latinläroverk den 6 juni 1871; han praktiserade på Vikmanshyttans järnbruk; var extraelev vid Bergsskolan i Stockholm 1872 – 1873; var kontorist hos firman Ekman & Co. i Göteborg 1873, och prokurist där 1878, delägare (jämte grosshandlaren Henrik Ahrenberg) och chef 1891 samt ensam ägare 1908 – 31 dec. 1917. Han upptog den1 januari 1918 som delägare sonen Carl samt O. Kjellström; Johan var italiensk konsul i Göteborg 1890 – 1910; var ledamot av styrelsen för Slottsskogsparken i Göteborg 1892 – 1919 (v. ordf. 1905 – 1912, ordf. 1913 – 1919); var vice ordf. i styrelsen för Göteborgs enskilda bank 1896 (från 1903 a.-b. Göteborgs bank), Ordförande där 1915; ledamot av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns sparbank 1896; ledamot av styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek 1897 – 1919; ledamot av direktionen för Centralfängelset för kvinnor i Göteborg 1899 – 1905; ledamot av styrelsen för Göteborgs museum 1902 – 1919 (v. ordf. 1905 – 1919); ledamot av riksdagens andra kammare 1906 – 1911 (tillfälligt utskott 1906 – 1908, bankoutskottet 1910 – 1911) och av första kammaren 1912 – 1919 (bankoutskottet 1912 – 1919); vice ordförande i handelskammaren i Göteborg 1907 – 1919; ledamot av drätselkammaren där 1903 – 19 06; ordförande i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1908 – 1919; led. av kommittén för Kommerskollegii omorganisation 1908; inköpte 14 augusti 1913 Orrefors bruk i Hälleberga socken (Kronob.) och grundade den nyare glasbruksindustrien där samt ordf. i styrelsen för Orrefors bruks a.-b.; ledamot av styrelsen för Göteborgs högskola 1917; ledamot av kommittén för handelsundervisningens ordnande, ordförande för Göteborgs handelshögskolekurser från 1915; ordförande även i styrelserna för följande bolag: a.-b. Göteborgssystemet (till 1909), Sjöförsäkrings a.-b. Gauthiod (1914), Brand & livförsäkrings a.-b. Svea (1915), Örebro pappersbruks a.-b., Eds cellulosafabriks a.-b. och Nyhamns cellulosafabriks a.-b., Porterbryggeri a.-b. D. Carnegie & Co., Öhrvikens a.-b., Sveriges förenade konservfabriker; vice ordförande även i Ostasiatiska kompaniet och styrelsen för a.-b. Finspongs styckebruk; ledamot även av

styrelserna för Jernverksföreningen (vice ordf.), Rederi a.-b. Sverige–Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien), Svenska Amerika Mexico Linien, Fastighets a.-b. D. Carnegie & Co. samt a.-b. Labor; ordf. tillika i Göteborgs sjömannasällskap. Donator. RVO 1905; RNO 1908; LVVS 1913; KVO2kl 1915; innehade även utländsk orden.

Johan gifte sig den 4 juni 1881 i Göteborg med Hedvig (Hedda) Sophia Richert, född den 3 juli 1860, avliden den 22 januari 1929. Hedda var dotter till Översten och chefen för Väg- och vattenbyggnadskåren Josef Gabriel Richert och Hedvig Magdalena (Malin) Netzel.

När Johan, som skrev sig Johan E(milsson) Ekman, trädde ut i livet, leddes den gamla familjefirman Ekman & Co. av hans faders kusin, den barnlöse . Johan E ingick i tjänst där 1873, som prokurist från 1878. Som souschef satt ända sedan 1874 Henrik Ahrenberg. Då Janne Ekman emellertid ville bevara firmans ledning hos släkten, upptog han Johan E som delägare och chef vid sitt eget tillbakaträdande 1891, med Ahrenberg som meddelägare. Från 1908 var Johan E emellertid ensam ägare fram till 1917, då sonen Konsul Carl och O. Kjellström upptogs som delägare i firman. Den redan förut ansedda och solida handelsfirman Ekman & Co. utvecklades under Johan E:s framsynta och skickliga ledning till ett av Göteborgs då största affärshus och en av Sveriges främsta transmarina exportorganisationer, med egna kontor i London, Manchester, Paris, Shanghai, Tokio, Osaka och Buenos Aires. Firmans gamla järn- och stålexport fortsatte, men exporten av cellulosa utvidgades i hög grad av Johan E, som förvärvade cellulosafabriken i Ed i norra Småland. Han medverkade även vid grundandet av de norrländska sulfitfabrikerna Öhrviken och Nyhamn, samt deltog 1901 i startandet av Örebro pappersbruk. Därefter ökades firmans pappersexport avsevärt.

Johan E var även en av grundarna av a.-b. Svenska ostasiatiska kompaniet, Rederi a.-b. Sverige–Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien) samt a.-b. Svenska Amerika Mexico Linien. På det kommunala fältet lade Johan E ned ett särskilt stort arbete inom Göteborgs drätselkammare. Samtidigt ägnade han mycken tid även åt olika bank- och försäkringsföretag, särskilt Göteborgs bank, liksom han överhopades med förtroendeuppdrag i hemstaden och detta både på de praktiska områdena och inom Göteborgs kulturorganisationer. Han var kassaförvaltare i Slottsskogsstyrelsen och gjorde inte minst som Vice ordförande i styrelsen för Göteborgs museum en stor insats.

Naturligt var, att en man med Johan E:s solida läggning också utsågs att representera den stora västkustmetropolen i riksdagens andra kammare (1906 – 1911). Vilket enastående förtroende han åtnjöt hos sina valmän ser man bäst av de märkliga röstsiffrorna 1908, då Johan E av avgivna 11 712 röster erhöll 11 681, enligt uppgift det största röstetal någon svensk riksdagsman dittills fått. År 1912 insattes Johan E av Älvsborgs läns landsting i första kammaren och kvarblev där till sin död 1919. Hans inväljande under båda perioderna i bankoutskottet visar var man ansåg, att Johan E:s kapacitet bäst kunde användas. Han var medlem av liberala partiet, men tillhörde med sin koncilianta läggning helt dess moderata flygel, liksom han inte ogärna umgicks med konservativa kolleger. Johan E var centerfrihandlare och principiell försvarsvän samt såg kritiskt på det kommunala livets radikalisering. Hans motioner, avgivna av honom ensam eller jämte andra, rörde bland annat riksbanks- och andra bankfrågor, emigration och utlandssvenskar. I riksdagen talade han sällan, men då han tog ordet talade han mest om finansfrågor, rörande t. ex. utrikeshandel, frihamnsproblem, aktiebolagslagen o. s. v. Han intresserade sig speciellt för upprättande av ett särskilt statsdepartement för handel, industri och sjöfart, men hann inte uppleva förverkligandet av ett sådant. Som talare i riksdagen hade Johan E en lugn och välvillig, klar och sakrik framställning och var gärna hörd, men hans starkaste inflytande torde ha varit det, som han utövade på rent personlig väg. I sitt riksdagshem, där dottern Agnes (sedermera gift Hellner) var värdinna, inbjöd Johan E gärna sina parlamentariska kolleger.

En särskild insats kom Johan E att göra på ett för honom alldeles nytt område, då han 1913 inköpt Orrefors med Gullaskruvs bruk i östra Småland. Han köpte bruket egentligen för skogarnas skull – för att få massaved till Ed – men dessutom, enligt honom själv, fick »sig ett litet glasbruk på halsen». Johan E ansåg, att när nu glastillverkningen fanns där, så skulle glaset göras till en kvalitetsvara, som även skulle vara vacker. Orrefors blev därför aldrig något appendix till Ed utan ett självständigt företag. Johan E lade ner, i samverkan med disponenten A. Ahlin, ett mycket stort arbete på att rekrytera arbetarstammen med skickliga yrkesmän. Då den framstående glasblåsaren Knut Bergqvist anställts 1914, uppmanade Johan E honom att använda ett par timmar varje dag efter eget gottfinnande, varför Bergqvist uppnådde en mycket stor teknisk färdighet. Under samverkan med Ahlin skaffade Johan E också direkt konstnärliga krafter till bruket. På så vis knöts till företaget från 1916 och Edward Hald från 1917, vilka båda så småningom gjorde prydnadsglaset från Orrefors världsberömt. Men det var, vilket man inte alltid erinrar sig, Johan E som målmedvetet ledde utvecklingen i den riktningen. Familjen bodde inte sällan vid Orrefors, där Johan E följde framstegen med största intresse på nära håll. År 1918, då a.-b. Svenska fönsterglasbruken kommit till stånd, blev Ahlin dess verkställande direktör. Johan E sålde Gullaskruvs fönsterglasbruk och lade ner tillverkningen av fönsterglas vid Orrefors. Det var småglas- och kristallfabrikationen där, som personligen intresserade Johan E mest, och Orrefors chef blev nu den framstående glasmannen disponenten .

I Göteborg var Johan E en av stiftarna 1908 av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, och han blev dess förste ordf., en post som han behöll till sin död 1919. Johan E:s insats här blev av betydligt större betydelse än endast lokalt. Även om Johan E ganska sent i livet blev invald i styrelsen för Göteborgs högskola, hann han med att göra stora insatser även där. Ett särskilt intresse hade han för upprättande av en handelshögskola i Göteborg. Han var initiativtagare till dess föregångare, handelshögskolekurserna, och det var hans donation på 40 000 kr., som möjliggjorde dessas inrättande. Härmed var ett stort steg taget i riktning mot slutmålet. Intresset för detta växte emellertid hela tiden, hans sista tankar ägnades åt detta, och det var i enlighet med hans bestämmelse, som hans efterlevande genom donation (11 mars 1919) av en halv million kronor starkt bidrog till att förverkliga Johan E:s tanke. I den stora publikationen om Göteborgsdonationer finner man även flera andra sådana av Johan E och hans maka.

Om Johan E skrivs det att ”han var en förnämlig typ av göteborgsk patricier. Skicklig, framsynt och solid affärsman, klok och omtänksam, till hela sin läggning human och fin, åtnjöt han överallt sympatier och aktning”. Han hade inte enbart praktiska intressen. Han läste gärna, helst engelsk litteratur och särskilt Dickens; inom svensk litteratur höll han sig också till de äldre berättarna som Blanche. Utan att egentligen från början ha haft konstnärliga intressen kom Johan E genom sitt krav på tillverkningskvalitet att ta initiativet till skapandet av en hel gren av modern svensk konstindustri, nämligen Orreforsglaset. När detta väl kommit i gång, greps han själv av ett personligt intresse för det, och med åren vaknade och tilltog hos honom också sinnet för antika saker, bl. a. klockor, men även för antikviteterna i böckernas värld. Johan E samlade inkunabler och Elzevierer, beundrade de vackra tryckalstren från Giunta i Florens och Plantin i Antwerpen. Under ledig tid njöt han av att vila från affärerna genom att sitta med dessa gamla bokvänner, och han gjorde själv en katalog med historiker, intresserad också av bokexemplarens växlande öden. Förutom sitt hem i Göteborg och riksdagsvåningen på Strandvägen 7 B i Stockholm hade Johan E sitt lantställe Kärrbogärde (i Hemsjö sn, Älvsb.) vid sjön Sävelången, som han köpt 1900 och tillträtt 1901 och där han låtit bygga ett boningshus. Där intresserade Johan E sig

med liv och lust för både blommornas värld, för fruktträdgården och för djuren. Av sin personal i Ekman & Co. (N. Kaiser i nekr. i tidn. Kontoristen mars 1919) karakteriserades E. som »alltid tillgänglig, blid och vänlig», en outtröttlig arbetare och en ledare med stora linjer. Han respekterade fritt och självständigt arbete och hans affärsprinciper var gammaldags sunda och goda. En annan medarbetare skrev om honom, att »modern smartness fanns ej till» för Johan E. Hans uppriktiga önskan var att en gång som äldre få tid att studera Ekmanska handelshusets tvåhundraåriga arkiv för att skriva dess historia. Döden kom emellan, men tanken på historiken upptogs av hans son och efterträdare Konsul . Johan E:s historiska intresse omfattade även hans släkts öden och äventyr, äldre ägare till Orrefors och äldre boktryckare, liksom hans intresse för gravyrer och andra föremål i sina tre hem, över vilka han gjorde noggranna inventarieförteckningar.

Johan E och hans familj har fått ett ovanligt litterärt monument. Hans maka, Hedda, född Richert, sondotter till den kände rättslärde politikern, hade i hög grad intellektuella intressen och var en ständigt läsande och skrivande människa, väl mogen för licentiaten i historia enligt omdöme av hennes kusin Harald Hjärne. I sitt slutligen till tre digra delar svällande arbete »Familjen Johan Ekmans krönika», tryckt i en liten numrerad upplaga 1918 – 1923, har Hedda i opretentiös form skildrat familjens vardagsliv år efter år. Det är givet, att stora delar i boken är mest av privat intresse. Men den synpunkt som gäller för museer, att nuets vardag en gång blir ett intressant stycke historia, kan tillämpas också på Heddas verk. En göteborgsk patricierfamiljs hemliv under flera årtionden speglas öppet och intressant. Även en främmande läsare fängslas, vare sig det gäller återskenet av första världskrigets brand, affärslivets mångahanda eller idylliska vagnspromenader i Orrefors’ skogar och trädgårdsskötsel på Kärrbogärde. Om sina fäderne- och mödernesläkter utgav Hedda E. »Anteckningar om släkterna Richert och Netzel» (1923) samt »Två släkter» (1924).

C grenen (C)

Gustaf Ekman (1804 – 1876), son till Gustaf Henric Ekman
https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15865
Gustaf Ekman var bruksägare på Lesjöfors. Han gifte sig 1836 med sin kusin Carolina Lovisa Wahlberg (1805 – 1882). De fick sju barn: Ernst Gustaf (1838 – 1854), Anna Elisabeth (1839 – 1840), Johan Wilhelm (1842 – 1907), Hedvig Maria Emilia, gift Ros (1844 – 1 870), Hildas Charlotta (1846 – 1898), Gustaf Henrik (1848 – 1870) och Augusta Elisabeth, gift Ros (1850 – 1884).

Gustaf Ekman har främst blivit känd för sina banbrytande uppfinningar inom järnhanteringen. Han kombinerade teoretiska kunskaper i metallurgi med utländska studier, egna erfarenheter och experiment i svensk bruksmiljö, där Lesjöfors skulle spela en framträdande roll. Gustafs insatser fick emellertid stor betydelse inte bara för svensk järnproduktion utan också för handelshuset Ekman & Co. När han omkring 1820 stod inför val av levnadsbana, var Ekmans handelsrörelse på kraftig tillbakagång efter kontinentalsystemets högkonjunktur. Då fadern Gustaf Henric Ekman såg mörkt på firmans framtid, utövade han ingen lockelse på sonen att följa i hans fotspår. I stället fick Gustaf akademisk skolning. Han tog studenten i Uppsala 1821, tog hovrättsexamen 1823 och akademisk bergsexamen 1825.

1827 blev Gustaf elev vid Jernkontoret, där hans uppgift var att vidareutbilda sig och forska.

1830 – 1836 tjänstgjorde Gustaf som översmedmästare med uppgift att även leda smidesförsök vid olika svenska bruk.

1831 introducerade han Lancashiremetoden för Lesjöfors bruk som ägdes till 50% av Ekman & Co. 1836 lämnade Gustaf Järnkontoret för att i stället ägna sina krafter till att utveckla Lancashiremetoden med hjälp av en effektiv vällugn. I samband med att Gustaf Rudolf Prytz 1833 beslutade sig för att sälja sin andel i Lesjöfors, övervägde Gustaf Henric Ekman starkt att avyttra Ekman & Co.

I detta skede ingrep emellertid sonen Gustaf. Han förespråkade att fadern skulle köpa Prytz` andel, så att Ekmans skulle bli ensam innehavare av Lesjöfors Bruk. Han poängterade också, att bruket inom kort kunde räkna med en fördubblad smidesrätt. I och med att Ekman & Co. inträdde som ensam ägare till Lesjöfors började en ny utveckling i brukets historia. Vid Lesjöfors kunde man med hjälp av Gustaf Ekmans insatser inom skogsvården höja avkastningen från brukets skogar. Att åstadkomma en lägre träkolsförbrukning per ton stångjärn och en högre järnkvalitet, var huvudsyftet med Gustafs arbete med att reformera den svenska järnhanteringen. Samtidigt som han blåste liv i Lesjöfors köpte han ena hälften av Gustafsfors liksom det närliggande Lennartsfors. Det visade sig senare, att köpet av Gustafsfors skulle få stor betydelse både för bruket och handelshuset Ekman & Co. Gustafs tålmodiga och omsorgsfulla beräkningar och successiva förbättringar ledde till en storslagen teknisk idé. Insatserna av Gustaf Ekman och hans samtida har av Eli. F. Heckscher karakteriserats som “det måhända ärorikaste bladet i den svenska järnhhanteringens och t.o.m. Sveriges hela ekonomiska historia”.

C grenen barnlös
Peter Wilhelm Ekman (1806 – 1863) ogift, son till Gustaf Henric Ekman
Efter att ha varit kontorist på Ekman & Co blev Peter Wilhelm Ekman delägare i Lesjöfors 1851. Han arrenderade Kilanda i Västergötland mellan 1829 – 1833 tillsammans med studiekamraten Sven Holmgren och blev ensam ägare till godset 1833 genom ett auktionsförfarande i familjen för 29 500 riksdaler Rgs.

1757 köptes säteriet av Jonas Alströmer. Godset stannade i familjen Alströmers ägo till 1791. Peter III Ekman farfar till Peter Wilhelm köpte godset 1798.

Peter Wilhelm utvecklade Kilanda säteri till en modern svensk mönstergård.
Vid en utställning 1862 visade han upp spadar, grepar, fodergafflar, m.m., alltsammans infört från Amerika, samt takspån, torv och benmjöl, finare och grövre och av egen tillverkning. Han skaffade ett större tröskverk med lokomobil (ibland även ångtraktor, en flyttbar ångmaskin eller tändkulemotor på hjul, från vilken man tog kraft från svänghjulet, oftast med en planrem), och en slåttermaskin från England. Han anlade produktion av tegelrör och dikade jordarna etc.

Kilanda bestod av 115 hektar åkermark, 15 äng, 15 betesmark, 350 skog, 60 torvmossar, 230 utmark. Från 1870 till 1912 fanns en högt aktad statlig lantbruksskola på godset som drevs av Ekmän, von Shéele och Klingspor. I 160 år ägdes godset av familjen Ekman.

Peter Wilhelm var kommunalman. 1861 blev han ledamot i Lantbruksakademin och tilldelades samma år Wasaordern. Han dog barnlös och vid sin död 1863 övertogs Kilanda av brodern Carl Edward (1826 – 1903). På Kilanda kyrkogård ligger flera av släkten Ekmans äldre generationer begravda.

C grenen barnlös
Johan Jacob (Janne) E. Ekman (1815 – 1908) son till Gustaf Henric Ekman

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.asx?id=15872
Janne Ekman utexaminerades vid Chalmerska slöjdskolan 1832. Han anställdes 1831 som handelsbetjänt på faderns Gustav Henrik kontor, fick burskap som grosshandlare 1837 och blev samma år delägare i firman Ekman & Co. År 1843 övertog han ledningen och ägandet av firman, som vid denna tid omfattade Sveriges största järnexport. Han kvarstod i firman till 1891. Ekman & Co var också huvudägare i Gustavsfors järnbruk som ställde om till forskning och uppstart av Sveriges första Sulfatmassabruk. Efter lång och plågsam tid fick brorsonen Johan Ekman, som var chef på bruket, sin teknik och produktion att fungera. Från att nästan ha varit utskrattat, vände utvecklingen på Gustavsfors tack vare stora internationella framgångar och blev samtidigt mycket lönsamt för Ekman & Co. Detta lade grunden till Ekman & Co:s storhetstid som massa och pappershandlare i världen. Och är så fortfarande.

Janne Ekman var en framträdande person i det kommunala livet i Göteborg. Han var ordförande i Göteborgs handelsinstituts styrelse, i Handelssocietetens, sedermera Handelsföreningens styrelse (en tid vice ordförande), ordförande i Willinska fattigfriskolans styrelse, en skola som stiftats av hans farfars lärare J. Willin, vidare i direktionen för stadens hamn- och älvstyrelse 1856 – 1863, i direktionen för segelfartens förbättrande på Vänern och i Göteborgs allmänna folkskolestyrelse 1860 – 1898 samt bidrog till folkskoleväsendets utveckling. Sedan 1866 var han i 25 år vice ordförande i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.

Vid den nya kommunalrepresentationens införande invaldes Janne Ekman i Göteborgs stadsfullmäktige, vilka vid sitt första sammanträde (1863) valde honom till sin vice ordförande; 1870 blev han ordförande, en post, som han innehade till slutet av 1887. Likaledes blev Janne Ekman vid inrättandet av Göteborgs kyrkofullmäktige dess ordförande 1883 – 1894.

Janne Ekman deltog även i det politiska livet på riksnivå. Han var vid riksdagen 1856 – 1858, medlem av borgarståndet. Han tog del i rörelsen till förmån för det De Geerska förslaget om förändring av riksdagen, som pågick 1864 – 1865, och var ordförande för de deputationer från skilda håll i landet, som före frågans avgörande infann sig hos De Geer för att uttrycka sympatier för förslaget.

Efter reformens genomförande invaldes Janne Ekman 1866 av Älvsborgs läns landsting (Älvsborgs läns valkrets) till första kammaren och satt där även 1874 – 1882, vald av Göteborgs stadsfullmäktige (Göteborgs stads valkrets). 1867 valdes han till ledamot av konstitutionsutskottet och 1868 ledamot av bankoutskottet, vars ordförande han var 1876 – 1882. År 1874 erbjöds han att inträda som finansminister efter Carl Waerns avgång, men av oklara anledningar tackade han nej.

Någon utpräglad partitillhörighet intog Janne Ekman inte under sina riksdagsår, men tillhörde närmast brodern Carls grupp. Han var medlem av 1869 års myntkommitté och 1872 års nordiska myntkommission. Under en följd av år var Janne Ekman ordförande i de stora enskilda järnvägsbolaget som berörde Göteborg (Bergslagsbanan, Göteborg-Borås och Göteborg-Hallands järnvägsbolag). Han var ledamot i Vet. o. vitt. samh. Göteborg från 1863 och blev där hedersledamot 1900. Han var arbetande ledamot av Lantbruksakademien (1884). Janne Ekman blev kommendör av första klassen av Nordstjärneorden (30 november 1883); kommendör av första klassen av Vasaorden (2 augusti 1871); riddare av S:t Olafsorden; riddare av första klassen av Badiska Zähringer Löwenorden.

Antalet uppdrag Janne Ekman innehade skulle kräva mycket mera plats i denna presentation. Vi kan bara konstatera att inga uppdrag syntes honom omöjliga.

C grenen
Johan Ekman, (1842 – 1907), son till Gustaf Ekman
https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15875
Johan Ekman, gifte sig 1869 med Julia Wallroth (1843 – 1924). De fick sex barn: Johan (1870 – 1870), Gustaf (1872 – 1959), Carl (1874 – 1874), Wilhelm (1875 – 1946), Ernst Christopher (1877 – 1877) och Lina (1878 – 1964).

De små järnbrukens tid var över. Johan bor på Gustafsfors, som han äger tillsammans med sina farbröder Janne Ekman på Ekman & Co, Carl Ekman på Finspång och sin pappa Gustaf.

De beslutar att ställa om järnbruket till ett cellulosa- och pappersbruk. Detta sker under åren 1872 – 1887. Johan får då uppdraget att utveckla cellulosatekniken för att ersätta lump- och halmfiberframställning.

Sulfatindustrins grundläggare.
Johan fick därmed på sin ålders höst se inledningen till en ny tid, då den industri åt vilken hans krafts dagar ägnats, skulle nå en betydelse i landet i nivå med den anrika järnhanteringen. Han lyckades som sulfatindustrins grundläggare att själv leda sitt företag, genom försöksårens stora tekniska och ekonomiska bekymmer, till teknisk och ekonomisk framgång av stora internationella mått.

Med Gustafsfors´ framgångar ändrar handelshuset Ekman & Co 1890 sin svårsålda järnexport till den blomstrande försäljningen av sulfatmassa.
Intressant är att handelshuset Ekman & Co, grundat 1802, lever kvar och fortfarande säljer papper och pappersmassa till över 100 länder i världen. 2017 skeppade handelshuset över 265,000 st. 40” containrar nära nog 5 miljoner ton.

Släktingar och barnbarnsbarn till Johan Ekman är idag huvudägare till handelshuset Ekman & Co, tillsammans med bolagets anställda.

D grenen (D)
Carl Edward Ekman (1826 – 1903), son till Gustaf Henric Ekman
https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15852
Carl Ekman gifte sig 1849 med A Augusta J von Schéele (1826 – 1893). De fick fem barn: Gustava (1850 – 1925), Carl Johan Wilhelm (1852 – 1882), Anna (1855 – 1864), Frans Gustaf (1869 – 1868) och Axel (1868 – 1939).

Carl var bruksägare i Finspång och politiker (liberal) Han var ledamot av borgarståndet i två perioder, 1859 – 1860 och 1862 – 1863, ledamot av första kammaren 1867 – 1893, ledamot av Kungliga Lantbruksakademien 1879 samt av Kungliga Vetenskapsakademien från 1889.

Carl, endast 23 år då han tillträdde som förvaltare av Finnspångs bruk, var en mycket driven tekniker och god organisatör. Han förstod vad som förväntades av honom.

Det dröjde inte länge förrän han övertog andelar i bruket och efter åtta år stod han som ensamägare. Rörelsen var, när han tillträdde, delvis förfallen, men han började omedelbart en stor omorganisation och modernisering. På mindre än tjugo år tiodubblades tillverkningen och nya produkter och ny teknik introducerades. Sveriges första valsverk startades och en ny stor produkt blev järnvägsräls. Kanoner var fortfarande den största produkten och 1879 slogs exportrekord med inte mindre än 2 720 ton sålda kanoner.

Carl var en av de sista stora brukspatronerna. Liksom sina föregångare de Geerarna ordnade han sociala inrättningar för sina anställda. Bostäder renoverades enligt nya moderna principer och han donerade pengar till en skola, som uppkallades efter honom. Han såg även till att det inrättades sjukhus och ett ålderdomshem.

Carl anlitade en av den svenska folkskolans pionjärgestalter, Anders Berg, som tillsammans med sin son Fridtjuv Berg på ort och ställe utvecklade de första impulserna till det sena 1800-talets skola. Fridtjuv Berg blev med tiden Ecklesiastikminister och lade i den rollen grundstenen till den svenska skolan, så som den utvecklades under de närmaste åren.

År 1861 blev Carl riddare av Nordstjärneorden och den 1 december 1880 kommendör med stora korset av . Han var kommendör i Österikiska Franz Josephs orden med kraschan, officer av Italienska S:t Mauritius- och Lazarusorden, riddare av Ryska Sankt Anna-orden av tredje klassen, riddare av Franska Hederslegionsorden och riddare av Danska Dannebrogs orden.

D grenen (D:5)
Axel Ekman (1869 – 1939) son till Carl Edward.

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/15850
Axel Ekman gifte sig 1895 med Marianne Klingspor (1872 – 1957). De fick tre barn: Augusta (1897 – 1984), Maria (1898 – 1993) och Hedvig (1902 – 1997).

Axel var direktör i Finspångs Styckebruk mellan åren 1893 – 1917. Han utnämndes till Landshövding i Skaraborgs län 1917, vilket han var i närmare tjugo år, till 1935. Axel var också ledamot av riksdagens andra kammare 1903 – 1917.

Axel var från 1935 och fram till sin död fyra år senare bosatt på den gamla familjeegendomen Kilanda nära Alingsås, där både han och hans hustru är begravda vid den vackra träkyrkan, tillsammans med många kära släktingar.

Axel Ekman grundade Ekmanska släktföreningen, vars första möte ägde rum på Kilanda 1936.

Varför blev inte Carl Ekman adlad?

(Runo Lindvall)
På de stora trädstammarna i Auroraparken i Finspång hänger flera gjutna järntavlor som berättar om kungliga besök i Finspång. Det fattas emellertid en tavla. Den som skulle hugfästa minnet av Oscar II:s besök i samband med invigningen av järnvägen Finspång – Pålsboda den 19 september 1874.

Det påstås att Carl Ekman blev så besviken över att han då inte blev dubbad till adelsman, att han slopade minnestavlan. Carl var inte bara framgångsrik bruksledare, han var också politiker, riksdagsman och landstingsman. Redan på ståndsriksdagarnas tid var han med. Han

representerade borgarståndet för bergsbruken på riksdagarna 1859 – 1860 och 1862 – 1863. Efter tvåkammarriksdagens införande 1865, satt han i Första kammaren 1867 – 1893. Han var ordförande i Statsutskottet i många år, och vid regeringskrisen 1883 var han erbjuden att bli statsminister. Det var för Statsutskottet han talade i en för honom ödesdiger riksdagsdebatt i mars 1874. Han kom då i onåd hos kungen.

För att rätt förstå Oscar II:s stingslighet tecknas här en bakgrund, där en annan bemärkt finspångsbo spelar en viss roll, Friherre Louis de Geer.

Louis de Geer föddes på Finspångs slott 1818. Han blev jurist och måste ha varit en man med stor lyskraft. Trots att han inte ägnat sig åt politik, blev han vid 38 års ålder kallad till Stockholm, där Oscar I ville utnämna honom till Justitiestatsminister, som statsministerposten då kallades. De Geer ansåg sig sakna förutsättningar och erfarenhet och tackade nej, men när anbudet återkom två år senare, 1858, blev det ja. I tolv år var Louis de Geer regeringschef, och efter ett avbrott återkom han som Statsminister i fem år, 1875 – 1880. Under Louis de Geers ledarskap omdanades vårt land. Det är ingen överdrift att påstå att grunden lades för vårt moderna Sverige.

1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet med frikyrkor. 1864 kom förordningen om näringsfrihet. 1865 gick den otidsenliga ståndsriksdagen i graven och ersattes av tvåkammarriksdagen. Under sju år hade Louis de Geer i Riddarhuset bearbetat det konservativa och maktvana adelsståndet. 1865 lyckades han få majoritet för sin representationsreform. Prästståndet röstade alltid som adeln och när motståndet var brutet i Riddarhuset var även prästerna för reformen.

1873 infördes decimalsystemet genom myntreformen: 1 krona = 100 öre.

1878 fick vi meter, kilo och liter, som enheter för längd, vikt och volym.

Det var ett mycket konservativt motstånd att bryta ner, men Louis de Geer, som verkligen var framsynt, måste ha varit en begåvad man med en enastående förmåga att övertyga och övertala.

1872 dog Carl XV och efterträddes av brodern Oscar. I “Mina memoarer” avslöjade Oscar II redan i första stycket att konungamaktens ställning var det viktigaste av allt. Han var sur på sin bror Carl XV som han ansåg ha varit för givmild och lättsinnig, och i jakten efter populariteten försummat plikter och maktutövning.

När representationsreformen beslutades 1865 var Carl XV fortfarande kung. Oscar fann beslutet ödesdigert och ansåg att faror hotade. Han var rädd att reformen skulle resultera i en “kringskuren kung”. När han så själv blev kung 1872, bevakade han ängsligt sin makt, och var alltid väl påläst i alla frågor som behandlades i riksdagen. På ett ställe skriver han, dessutom med kursiv stil “Protestera emot varje riksdagens försök att på direkt eller indirekt väg ingripa i konungamaktens rättigheter”.

Så uppfattade Oscar II sin ställning 1874, när han varit kung i två år.

Vid riksdagsdebatten den 24 mars hade Riksdagen beslutat att sänka anslaget till Kommerskollegium med 6.000 kr. Detta motsatte sig kungen och regeringen, och i debatten hade civilminister Bergström talat för regeringen och sagt att Kungl. Maj:t skulle ge statskontoret order att betala ut de 6.000 kronorna. Carl Ekman försvarade riksdagens ståndpunkt, och så här skrev Oscar II i “Mina memoarer”:

“Bergström replikerades av brukspatron Carl Ekman, som å sin sida i hettan av debatten fällde de oförsiktiga orden: att han tvivlade det en sådan kunglig befallning skulle av statskontoret ÅTLYDAS, Ja, han sade högljutt ordet ÅTLYDAS, och därmed var naturligtvis mitt handlingssätt oåterkalleligen utstakat. Det gällde nu i sanning: vara eller icke vara! Ekman är visserligen en utmärkt driftig man, värd all aktning; men detta hans yttrande kan icke någonsin försvaras”.

Oscar II tog så illa vid sig av Carl Ekmans yttrande att han likt Hamlet ställde frågan “att vara eller icke vara” Han upplevde ett allvarligt hot mot sitt ämbete och sin makt.

En av de bästa memoarböcker som skrivits på svenska språket är Louis de Geers “Minnen”. I den berättas också om bråket om de 6.000 kronorna till kommerskollegium. Civilministern hade sagt att “Kongl. Maj:t skulle anbefalla statskontoret att fortfarande uppföra anslaget till Kongl. Maj:ts disposition. Härtill svarade Carl Ekman: “Då ett sådant yttrande här blivit fällt, vill jag icke draga i tvivel, att herr departementschefen skulle tillstyrka en dylik åtgärd, men vad jag högeligen betvivlar, det är att statskontoret skulle kunna verkställa en sådan Kongl. Maj:t:s beställning. Är ett anslag en gång av riksdagen bestämt, tror jag icke att statskontoret kan göra någon ändring däri”.

Av detta yttrande gjordes ett förskräckligt väsen. Man ansåg att Carl Ekman predikat uppror, och det utmålades som ett attentat mot kungen.

Carl Ekman hade ordentligt trampat konungen och konungamakten på tårna och det torde knappast råda tvivel om att detta var orsaken till att han inte blev adlad.

I vår tid tycker vi att parlamentarism och frihandel är självklara saker. Så tyckte även Carl Ekman, men inte hans samtid. Hans försvar av parlamentarismen kostade honom adelskapet, och i den stora striden om frihandeln 15 år senare, såg tullvännerna och protektionisterna till att hans politiska bana tog slut. I Östergötland var den striden hård. Norrköpings Tidningar och Östgöta-Correspondenten engagerade sig för tullvännerna, och Carl Ekman hade inget språkrör för sina idéer. Då startade han Östergötlands Dagblad tillsammans med herrarna Swartz i Norrköping. Men det är en annan historia.

Mer information finns att läsa om Ekmännen i Svenskt biografiskt lexikon.