Släktschema

Joen Larsson (1599-1674)
Gift omkring 1628 med Anna Bratt (d 1647)Den äldste stamfadern till släkten Ekman som 1633 blev häradsskrivare i Östersysslet och 1650 kronans befallningsman i Västersysslet i Värmland. I detta landskap ägde han flera gårdar, bl.a Ökna och Hovlanda som han brukade och bebodde. Han hade även en egen gård i Karlstad.Myndig och betrodd skötte han sitt arbetstyngda fögderi med ordning, omsorg och rättvisa. Han stod på den skattetyngda allmogens sida, när så krävdes, men såg också till att kronans rätt hävdades. Porträttet av den 74-årige Joen Larsson med de skarpa vecken kring munnen och den trötta blicken i de kloka ögonen ger intryck av en gammal kronans befallningsman som står vid slutet av en ång och mödosam arbetsdag.

Daniel Joensson Ekman (1632-1695)
Gift 1662 med Elisabeth Marcus (d 1719)En kort tid bosatt i Göteborg, där han gifte sig med Elisabeth Marcus, flyttade Daniel Joensson Ekman till Vänersborg, där han ägnade sig åt flera verksamhetsgrenar, framför allt transitering av stångjärn mellan Värmland och Göteborg och arbetade sig upp bland stadens ledande köpmannaskikt. I den av honom inköpta Jan Böckers gård vid stora torget hade han sin bostad och dessutom en betydande värdshusrörelse. Stridbar, hetsig och trätlysten deltog han med sin snabba och spetsiga tunga i flera konflikter i Vänersborg men nådde trots detta positionen av rådman och kyrkovärd.

Peter I Ekman (1663-1716)
Gift 1695 med Regina Lind (d 1748)I samarbete med modern Elisabeth Ekman och bröderna Anders och Christopher fortsatte Peter Ekman faderns handelsverksamhet i Vänersborg med huvudsaklig inriktning på transitering av järn och trävaror från Värmland och Dal till Göteborg. Peter Ekman ägnade sig emellertid framför allt åt handeln med trävaror, av vilka masterna blev de viktigaste. Egen sågverksrörelse grundade Peter Ekman vid Trollhättefallen, och denna blev av ansenlig omfattning. Liksom fadern och modern var Peter Ekman stridbar och ärelysten, och han deltog livligt i Vänersborgs kommunala och kyrkliga liv.

Peter II Ekman (1704-1783)
Gift 1736 med Johanna von Minden (1718-1752)Peter II Ekman föddes i Vänersborg och biträdde i sin ungdom modern Regina Ekman, då hon fortsatte makens affärsrörelse. Sina första läroår inom hadelsyrket skaffade han sig som lagerbokhållare vid Alströmers Alingssåsverk. År 1731 flyttade han till Göteborg och vann burskap som handlande år 1733 med borgen av två av stadens mest inflytelserika affärsmän Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgren. Medan faderns sågar varit lokaliserade till Trollhättefallen, förlade Peter II Ekman sina sågverksintressen till Lilla Edet, där han introducerade nya metoder med finbladiga sågar och gav därigenom signalen till en allmän modernisering av sågverksrörelsen vid Göta Älv.

Peter III Ekman (1740-1907)
Gift med Hedvig Boëthius (1739-1811)Efter studier i Greifswald och läroår i Amsterdam anställdes Peter III Ekman hos Christian Arfwidsson, den ledande träexportören i Göteborg och samtidigt en föregångsman inom sillhanteringen. Visserligen inträdde Peter III Ekman 1761 i faderns firma, men hans intressen vore mindre inriktade på trävaruhandel än på de möjligheter, som det begynnande bohusländska sillfisket ställde i utsikt, och han startade därför en egen firma i sillsalteribranchen. Han fortsatte sedan att anlägga sillsalterier och trankokerier i skilda delar av Bohuslän. Hans verksamhet som köpman i Göteborg sammanfaller helt med de bohuslänska sillfiskets storhetsperiod.

Johan Jacob (1771-1814) – Peter III Ekmans första son
Gift 1810 med Sara Elisabeth Minten (1785-1842)Efter skolstudier vid de berömda herrnhutiska läroanstalterna i Christiansfeld och Niesky studerade han medicin i Lund och Uppsala och avslutade med doktorsgrad. Han var överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset och ordförande i dess direktion samt ledamot av Svenska Vetenskapsakademin. Johan Jacob var en berest, språkkunnig och intellektuell livskonstnär. Han innehade ett rikt bibliotek och stora konstskatter.

Gustaf Henric (1774-1847) – Peter III Ekmans andra son
Gift 1803 med Gustafva Törngren (1786-1851)Som sin bror studerade han vid den herrnhutiska skolan. Han tog en juridisk examen i Lund. Han grundade handelsfirman Ekman & Co 1802 tillsammans med Gustaf Rudolf Prytz och sin svåger Nils Fredrik Wahlberg. Gustaf Henric verkade för och var genom Ekman & Co en av de största investorerna i Göta Kanalbygget 1817. Från att ha varit ett av Göteborgs mindre handelshus blev det ett av Sveriges ledande järnexportföretag i mitten på 1850-talet. Framgångarna tros ha berott på hans lugna sätt och goda omdöme. Wahlberg och Prytz duglighet som järnexporthandlare hjälpte också sonen Johan Jacob (Jannes) att bygga vidare på dessa framgångar.

A-GRENEN

Johan Oscar (1812-1907) – Johan Jacob Ekmans första son
Gift 1:o 1848 med Louise C von Dyben (1822-1861)
Gift 2:o 1872 med Maria AA Lavonius (1846-1915)

Han startade Bergslagsbanan mellan Göteborg och Falun och var en av grundarna av Skandinaviska Kredit AB i Göteborg 1863 (dagens SEB). Han var ledamot av talrika bolagsstyrelser. Han ärvde och blev stor aktieägare i D. Carnegie & Co efter Carnegies bortgång. Johan Oscar var en djupt imponerande personlighet, sällsynt skicklig som affärsman, sund, klok, välbalanserad och solid, en gammeldags patriarkalisk köpman. Han blev ägare till bl. a Bjärka-Säby. Han var en av Sveriges mest storslagna donatorer.

B-GRENEN

Jacob Emil (1815-1900) – Johan Jacob Ekmans andra son
Gift 1851 med Sophia U J Kurck (1823-1907)Han tog sjöofficersexamen i Karlskrona 1833 och blev kommendörkapten 1861. Han blev delägare i AB D. Carnegie & Co 1860 och en av dess direktörer. Den enastående brödrakärleken mellan Johan Oscar och Jacob Emil förverkligade denna dröm. Jacob Emil var en begåvad, skarp och även humoristisk observatör med ett öppet sätt.

C-GRENEN

Gustaf Ekman(1804-1876) – Gustaf Henric Ekmans första son
Gift 1836 med sin kusin Carolina Lovisa Wahlberg (1905-1882)Han blev delägare i Lesjöfors bruk vid faderns död 1847 och startade tillsammans med sina bröder Lesjöfors AB 1866. Svenskt järn höll på att förlora sin plats på världsmarknaden. Ingen såg detta klarare än Gustaf Ekman och han visade sig även äga de kunskaper och den erfarenhet, som behövdes. Gustaf Ekman införde Lanchashire-metoden i Sverige och med hans gasvällugn kunde bränslebesparing göras samtidigt som skogsavkastningen ökade. På 10 år femdubblades smidesrätten vid Lesjöfors. Hans uppfinningar och metoder har haft den största betydelse för hela den svenska järnhanteringens omdaning.

Peter Wilhelm (1806-1863) – Gustaf Henric Ekmans andra son
Blev 1833 ägare till Kilanda säteri i Västergötland, som hans farfar Peter III köpt 1798. Peter Wilhelm utvecklade egendomen betydligt. Han var ledamot av Lantbruksakademin. Han dog barnlös och Kilanda övertogs av brodern Carl Edward. På Kilanda kyrkogård ligger flera av släkten Ekmans äldre medlemmar begravda.

Johan Jacob (Janne) (1815-1908) – Gustaf Henric Ekmans tredje son
Gift 1853 med Martina Fredrika von Heideman (1826-1894)Han var barnlös och omnämns här eftersom han hade stor betydelse för sina bröders och kusiners exportframgångar genom handelshuset Ekman & Co, som under sina glansdagar på 1860-70 talet var Nordens ledande järnexportföretag. Han var delägare i Lesjöfors, Gustafsfors, Hällefors och Uddeholm m.fl. bruksföretag. 1874 erbjöds han finansministerposten, men han avböjde. Den barnlöse Johan Jacob överlät sina aktier i Ekman & Co till sin kusins son Johan Ekman (B-grenen), som var bolagets chef från 1891.

D-GRENEN

Carl Edward (1826-1903) – Gustaf Henric Ekmans fjärde son
Gift 1849 med A Augusta J von Schéele (1826-1893)Han studerade järnhantering i England och Skottland 1846-47 och blev delägare i Lesjöfors bruk 1847. 1851 blev han delägare i Finspång och därefter ensamägare 1856-84. Han moderniserade och utvecklade bruket till ett av Sveriges största och främsta järnbruk. På ett ödesdigert sätt underskattade Carl stålets överlägsenhet framför tackjärnet och med tidens rådande kreditåtstramning tvekade han inför de experiment och nyanläggningar, som krävdes för det nya stålet, vilket blev Finspångs slut som kanontillverkare. Carl blev tillfrågad vid flera tillfällen under 1870-talet, om han ville ingå som finansminister under De Geer och Arvid Posse men avböjde. Han blev också erbjuden att bilda regering men tackade nej.