Råda Säteri & Gustaf Ekman (B:1)
Platsen var lämplig ur försvarssynpunkt med sjön på tre sidor. Förste kände ägare var väpnaren Magnus Rolandsson, häradshövding i Askims härad 1457 – 1486. Gården ärvdes i hans släkt i flera generationer, längre fram i tiden kom den att tillhöra ätterna Ulfsparre och Hamilton.
Samtliga dessa ägare tillhörde frälset, alltså adeln, men under senare 1700-tal dök det upp en klass av förmögna, icke adliga, handelsmän som skaffade sig lantegendomar runt Göteborg. Kändast är det närbelägna Gunnebo, John Halls ”sommarhus”.
Rådas förste icke adlige ägare hette Martin Törngren. Han var direktör i Ostindiska Kompaniet. Det var han som lät uppföra de nuvarande byggnaderna. De ritades av hans svåger William Chambers, sedermera berömd arkitekt i England.
Med sin andra hustru fick Martin Törngren dottern Martina. Hon blev som sextonåring bortgift med friherren och hovstallmästaren Werner Gottlob von Schwerin. Hon blev en berömdhet i den litterära världen på grund av sin omfattande korrespondens med den tidens författare och intellektuella, bl.a. Esaias Tegnér. Denne påstås ha besökt Råda-
På udden i Rådasjön lät Martina uppföra det märkliga byggnadsverk som i folkmun kallas ”Labbra”. Hon byggde en ruin! Hon ville därmed ”öka naturens romantik”. Idag är ruinen ganska förfallen.
Näste ägare (1849) blev den från Tyskland inflyttade fabrikören Gustav Ferdinand Hennig. Han tänkte inte bosätta sig på Råda, utan ville komma åt gården Mölnlycke, som ingick i Rådas ägor. Där fanns nämligen ett vattenfall i Mölndalsån, som Hennig ämnade använda som kraftkälla i sin planerade textilfabrik. Här såddes alltså fröet till Mölnlycke Fabriker och Mölnlycke samhälle.
De sista ägarna av Råda blev släkten Ekman. Havsforskaren och industrimannen Gustav Ekman köpte Råda år 1900. Han hade ett stort kontaktnät bland tidens vetenskapsmän, bl.a. Albert Einstein, som besökte Råda 1923.
Gustav Ekmans son Leif Ekman blev den siste jordbrukaren på Råda. Gården var för liten för att drivas så rationellt som tiden krävde och 1965 såldes den till Råda Kommun. Idag är Råda restaurang, festvåning och café.
Säteriets bostadsområde byggdes strax efter kommunens övertagande. Rådasjöns stränder (se Rådasjöns Naturreservat under rubriken Naturområden), udden Labbera och den gamla ekskogen med sina vitsippsmarker är ett attraktivt strövområde för de nutida Rådaborna.
(Den som vill läsa mera om Rådas historia och Labbra kan kontakta Råda Hembygdsförening och rekvirera Årsskriften för 2015 som helt ägnas Råda Säteri. Pris 30 kr.
Ännu mer finns att läsa i boken ”Råda uti Askims härad” av Ulf Erixon. Den är tyvärr slutsåld, men finns förhoppningsvis på bibliotek.)
Text hämtad från: www.bygdeband.se
———- Forwarded message ———
Från: Sophie Petzell <petzellsophie@gmail.com>
Date: ons 6 feb. 2019 kl 17:54
Subject: råda
To: Erling Jonsson <erlingjonsson70@gmail.com>
Rådaminnen
Tack Ingvar för att du bett mig komma hit och berätta mina Rådaminnen. Ditt samtal fick mig att sitta ner, tänka efter, minnas och inse hur tätt knutet mitt liv är till denna plats.
I min Rådaberättelse är min mor Astrid Petzäll centralfiguren. Hon var yngst av Gustaf och Gerda Ekmans sex barn, född 1901, året efter det att Gustaf Ekman, min morfar, köpte Råda Säteri, som sommarställe . (bild 1 utan kommentar)
Min mor, Astrid, var stark, lyssnandes, gästfri och pratande med alla. Nån gullig bullbakande mor var hon inte. Hon daltade inte heller, utom med bebisar och hundar. Hon blev nästan hundra år och vilar nu på kyrkogården i Mölnlycke. Där ligger också min far, Åke Petzäll, som dog vid 56 års ålder. I samma grav ligger även min man, Erland Lagerlöf, som avled för snart fem år sedan. Dit ska också jag när den dagen kommer.
Detta för att visa på bara en aspekt av min personliga anknytning till Råda. Och för att vara ytterst bisarr i detta sammanhang, kan jag dessutom påpeka att min högra fot redan är nedgrävd någonstans på fältet här utanför. Den klipptes av, av en självbindare när jag var tre år gammal. Mer om detta senare.
Mor berättade gärna om Råda förr i tiden. Nu är jag ledsen över att inte ha lyssnat mera. Som barn åkte hon ofta ut hit på egen hand. Hon tog tåget från Göteborg – den Ekmanska familjen bodde då vid Carnegiska bruket i Majorna, där morfar var bas. Hon steg av vid Pixbo och hämtades med eka som roddes över sjön av någon på gården. Hon lärde sig handmjölka, hon deltog i arbetet på gården, hon hade en egen häst, en sturig islandsponny vid namn Isa, som hon ofta körde med en liten vagn.(bild 2 utan kommentar)
Hon älskade Råda. Och hade god kontakt med folket på gården. Men hon kände sig kluven och ganska generad när hon vid juletid skickades ut till stugorna, spridda över ägorna, med matkorgar till Rådas alla anställda.
Min morfar, Gustaf Ekman, född 1852, var en märklig person har jag förstått. Han var son till kommendörkaptenen och företagsledaren Emil Ekman, som enligt sägen, var en stilig och ”chevaleresk” karl gift med friherrinnan Sophie Kurck, som dock fick avsäga sig sitt adelskap när hon gifte sig med den icke adlige Emil. (Det är henne jag har fått mitt namn av).
Morfar drabbades som liten pojke av en typ av skelettuberkolos och blev sängliggande något år. Hans kropp missbildades, han blev svårt kutryggig, hans bål blev hoptryckt och benen växte inte ut som de skulle. Under flera år satt han i rullstol och kunde sedan gå med hjälp av kryckor. Men han gav sig fan på att ta sig igenom alltihopa. Efter gymnasiet gick han igenom Chalmers och studerade sedan analytisk kemi i Wiesbaden. Samtidigt beslöt han sig för att lämna sitt handikapp bakom sig. (bild 3 utan kommentar)
Han tränade hårt både fysiskt och psykiskt han släppte kryckorna, gick med käppar och lyckades till slut ta sig fram med en käpp. Efter detta såg han sig som frisk och låtsades aldrig om sin deformerade kropp. Mor har berättat att hon inte ens såg att fadern var deformerad. Inte förrän en kompis påpekade det långt senare.
Gustaf Ekman började sin yrkesbana som kemist vid Uppsala universitet som hydrograf. Han deltog i forskningsexpeditioner i haven runt Skandinavien. Han var med om att starta Bornö hydrografiska fältstation och donerade en rund summa till en oceanografisk institution vid högskolan i Göteborg, där han så småningom blev hedersdoktor. Släktingar drog sedan in honom i D. Carnegie & Co. Där han så småningom blev VD. Han började som teknisk chef och moderniserade tillverkningen av såväl porter som socker varvid hans kemikunskaper var av stor hjälp. Hans engagemang i sockertillverkningen medförde att han fick ett avgörande inflytande när sockermonopolet infördes i Sverige. Har förstått att förhandlingarna härvidlag inte sköttes med silkesvantar. Listan på hans styrelseuppdrag i industrin, bankvärlden, Göteborgs stad och de stora vetenskapsakademierna är så lång att ni alla skulle somna om jag försökte läste upp den.
1885, i januari gifte han sig med Gerda Gödecke och det första barnet, Ingegerd, föddes samma år. Min mor anlände som sjätte barn 1901. Hon talade ofta med glädje och saknad om sin mamma, som var stor, tjock och omtänksam.(Bild 4 utan kommentar) Det var mormor som startade ett barnhem vid sockerbruket och såg till att det fanns en sjuksköterska där. Hon ordnade också stora skördefester på Råda. Alla på gården deltog. Det var hon, som satte upp en bokhylla här i Stora Huset, där alla var välkomna att låna böcker. Det var alldeles säkert hon, som låg bakom min mors julvandring med korgarna till torpen. Det förefaller mig som om morfars kamp mot och ett förnekande av, sin sjukdom tillsammans med alla engagemang i forskning, industri och samhälle inte lämnade mycket utrymme för värme, deltagande och vardagsomsorger. Det var mormor som svarade för den vänliga omtänksamheten.
Mormor dog 1927 och morfar1930. De sex barnen ärvde en betydande förmögenhet samt Råda säteri med ägor, liksom den ö, Lindholmen, vid Gullmarsfjorden, som min mycket havsforskningsintresserade morfar köpt 1910.
Det blev min morbror Leif, och hans fru Noemi född Krafft, som flyttade in i det här huset och han som fick ansvar för driften av jordbruket. Han titulerade sig själv ”patron” vilket väl fick några av syskonen att höja på ögonbrynen. Jag har också sett i några texter att han benämndes ”godsägare”, vilket inte är helt korrekt då alla sex syskonen var delägare i Råda. Morbror Leif och moster Noma. hade två söner och två döttrar. Dottern Gunilla, fick fyra barn och hennes bror Jacob två söner, alla födda på 40-talet.
Morbror Sigurd fick ansvar för ön, ”Lindholmen”, Bohusläns enda privatägda ö och använde den som sommarställe. Han hade två döttrar, Bitti och Suzanne, som fick fem barn vardera.
Ingegärd, ”moster Inna”, den äldsta av de sex barnen Ekman, flyttade in i flygeln till höger om Stora Huset. Hon bodde där under hela sommaren och så småningom också under vinterloven. Ingen av hennes två söner hade några barn. Men dottern, Anne-Marie fick tre söner och dottern Gerda, en son och en dotter. Alla fem födda under 40-talet.
Som vi beundrade ”Moster Inna”! hon var det sociala navet på gården. Stilig, klok och imponerande. Varje sommarkväll samlades de vuxna i trädgårdsmöblerna utanför flygeln på Stora Gården – för umgänge och skvaller.
Mor och far tilldelades den gamla trädgårdsmästarebostaden nere vid sjön. Vi var fyra syskon. Storasyster Mari och storebror Hans, var födda på tidigt 30-tal. Men lillebror Rolf och jag tillhörde 40-talsklungan. Vi två var ju sladdbarn, liksom mor, och vi blev därmed jämnåriga med våra kusinbarn. En ansenlig hop fritt lekande ungar, som också inbegrep gårdens barn. Vi kunde vara 14 barn som lekte. Minns du Ingvar? (bild 5. På denär bilden från stora gården saknas bara några av oss.)
Somrarna och julloven minns jag som den stora frihetens tid. Vi fick inte leka i ishögen, som lagts upp med is från sjön vintertid. Så då gjorde vi det. Vi fick heller inte se på när tjuren, Perstorps Hero, gjorde nya kalvar med korna utanför ladugården, vi låg bakom ett plank och kikade. Vi byggde upp en avancerad form av kurragömmaleken ” påven bannlyser”. Påvens fängelse var trappan till dagsverksstugan vid stallgården. Alla jag talat med om den tiden nämner lyckan av att sitta fånge på de ännu solvärmda trappstegen vid denna lek, som ofta pågick långt inpå natten.
Ingen vuxen styrde och ställde eller arrangerade våra lekar. Fast jag har hört att moster Inna vid kvällsmötena i trädgårdsmöblerna på Stora Gården då och då sa till någon kusin. ”Gå och se efter vad barnen gör och säg till dem att inte göra det.
Vi barn fick till och med disponera ett mindre skjul nere vid sjön, i vilket vi bildade ”Djurklubben” DK. Vi skulle lära mer om djur och vara snälla mot dom.
Gissa vem som var självutnämnd ordförande i DK och som bestämde det mesta. Gissa vem som vid ett tillfälle blev så himla arg för att dom inte gjorde som hon sade och gick sin väg och gissa vem som sedan blev ännu argare när hon kom tillbaka och dom andra utsett storebror Sidenbladh till ordförande i hennes ställe. Du Ingvar vet.(bild 6 Jag undrar om det inte är du, som på denhär bilden utsätts för mitt dominerande beteende, med Rolf sitter snällt i rallevagnen.)
Råda var ett paradis för vilt lekande barn. Hela stallgårdsområdet där påven letar efter, och bannlyser de gömda, och gott om plana gräsmattor för krocket med högljudda gräl om reglerna. Fast då var ju ofta de vuxna med och förresten var det moster ”Kicki” den som fuskade mest och petade klotet i bättre läge, när hon trodde att ingen såg det. Moster Kicki hette Signhild Ekman, var ogift, och bodde i en stor trevlig lägenhet på Johannebergsgatan i Göteborg. Hon var snäll och hade stora julkalas för hela släkten. Hon var ofta på Råda och bodde då i flygeln.
Jag vill minnas att mors gamla lekstuga invid hängbjörken på gräsmattan utanför vårt hus fortfarande stod kvar långt in på 40-talet. Det var en fantastisk lekstuga med torvtak och förstubro. Men jag kan inte minnas att vi lekte i den och jag är inte säker på att mor heller älskade att leka där. Hon var inte särskilt lagd åt det pyssliga. (bild 7. Jag tror att det är hon, som sitter på trappan till stugan.)
På Råda det fanns det gott om utrymme för midsommarfester för alla med säcklöpning och ringdans och fiskdamm och det fanns en dansbrygga alldeles nedanför den runda dammen. Alla hjälpte till att klä midsommarstången.
Det var inte bara då, de vuxna deltog eller arrangerade aktiviteter. Vi hade kräftfisket i augusti, så spännande. Är Lars Jurell här? Din pappa var ju polis. Han var stor och trygg och ställde upp vid kräftfisket ute på Labbra. Han jagade också tjuvfiskare med stor frenesi. Kräftfiskeperioden blev ganska ansträngande för honom. Jag minns en natt när alla de andra gått hem genom skogen med kräftskörden, utom din far och jag. Jag var väl elva, tolv år då. Vi skulle lägga kräftburarna i den flatbottnade ekan och sedan ro hem den till Smedjebryggan. Det hade redan börjat ljusna när vi lade ut. Då kollapsade din far av trötthet. Han låg utmattad i fören, jag rodde hela vägen hem. Stolt som attan, lade till, förtöjde och din far kunde ta sig upp på bryggan. Jag glömmer det aldrig. Tyckte väl att Nightingale bara var mitt förnamn.
Vi barn hade ganska fri tillgång till den flatbottnade ekan, som vi döpte till Flying Clipper den andra ekan kallade vi Hispaniola. Har ett vagt minne att vi ordnade ett och annat sjöslag med ekorna. Det var aldrig tal om flytvästar eller någon vuxen som kollade oss.
Några somrar cyklade vi till Frökens Udde i Landvettersjön och gick i simskolan där. Var övertygad om att simskolläraren hette fröken Sudde. Till slut kom de vuxna överens med fröken Sudde att hon skulle komma till Råda och hålla simskola för hela skocken vid vår egen badbrygga. Det fanns ett badhus där också på den tiden.
Den enda samordnade aktiviteten, förutom midsommarfirandet, och kräftfisket, var under julloven då var det fullt i alla hus. Då gick vi alla till kyrkan på nyårsafton och sedan tågade vi tillbaka till Råda med facklor genom skogen. Facklorna lades till ett bål på stora gården. De modiga hoppade.
Jo, många av släktingarna deltog också i skörden när hö skulle hässjas eller säden bärgas, eller den gången alla korna gav sig i väg på rymmen. Så var det också den där dagen i augusti 1943 när jag förlorade min högra fot. Minns ingenting själv av det hela, men de vuxna har berättat att jag sannolikt blev skrämd när jag hörde korna fösas hem för mjölkning och att jag gömde mig i det ännu stående vetet.
Gustav på Ekeliden, som körde den hästförspända skördemaskinen, såg mig inte. Det var sedan Edvin på Lindbacken som snabbt drog av sin livrem och lindade den runt benstumpen och bar mig upp på gården. Det lär också varit han, som diskret grävde ner foten.
Jag brukade senare hänga i dagsverksstugan och störa de ätande eller vilande gårdsanställda under middagspausen. Vill minnas att den ännu existerande vällingklockan i det lilla tornet på dagsverksstugan ringde in middagspausen. Och jag minns också hur just Gustav och Edvin var särskilt snälla mot mig. Men hade då ingen aning om vad som verkligen hänt några år tidigare.( bild 8. Ingen kommentar)
Frånsett kyrkobesöket på nyårskvällen var ingen av oss särskilt religiöst lagd. Morfar Gustaf tillhörde göteborgsliberalerna. Mor brukade berätta att han var tvungen att tala om att han ansåg präster vara dumma så fort han såg en prästrock. Han var ju också med om att grunda Samskolan med religionsundervisning, inte kristendom på schemat. Mor, som gått i Samskolan var nog närmast religiös oskuld. Minns hur Lars Gåreberg många år senare häpet tittade på mor när vi följt nyårstraditionen och på egen familjehand gått i nyårsbönen. Han utbrast ”nämen titta fru Petzell i KYRKAN!
Far dog 1957, jag gick då i gymnasiet i Lund och tog sedan studenten 1959. Under tiden hade mor låtit bygga om trädgårdshuset på Råda totalt. Hon flyttade nu från Lund för gott till sitt älskade Råda. Lillebror Rolf kunde då börja i gymnasiet på Samskolan i Göteborg. Storebror Hans flyttade också med liksom Vår barnsköterska, Ann-Greta Svensson, som vi alltid kallade ”Syster”. Syster anställdes när jag föddes. Hon tog senare hand om bebisen Rolf för att därpå övergå till att sköta hushållet.(bild 9. Detta måste vara en bild från den dag Rolf, här i Systers famn, döptes. Själv poserar jag i finklänning och långstrumpor som dåligt döljer de klumpiga benproteser som gjordes på den tiden) Syster stannade hos familjen till sin död, Hon betydde oerhört mycket för oss hon var en extra trygghet. då Karin Edgren, Gustaf på Lindbackens änka, tog över hushållsbestyren hos mor.
Kommunen köpte 1965 under expropriationshot Råda Säteri. Släkten kunde inte längre fira sommarlov och julhelg där, då kommunen tog över driften av Råda 1967,men mor fick hyra sitt hus av kommunen och bodde där till sin död 2001.
Rolf, som flyttat med mor till Råda, tågade iväg till morbror Leif och frågade om han och hans kompisar fick låna det nu övergivna torpet just vid infarten till allén, det som på vår tid kallades Flods stuga. (bild 10) Jodå det gick bra, om gänget röjde upp kring stugan. Du Ingvar och du Lars var med i stuggänget har jag förstått, liksom Ingvar Oldsberg och ytterligare en handfull killar och tjejer. Var aldrig med själv, men har förstått att ni hade väldigt trevligt. Och ni anade väl aldrig att storebror Hans kallade er för ”Ponderåda Petting Club?
På den tiden var jag student i Lund och Råda blev ännu mer min fasta punkt i tillvaron. Tyckte redan som liten att Stora Huset var det vackraste hus som fanns. Kunde varenda krok och gömställe på Råda och varenda sten i sjön efter äventyren med Flying Clipper och Hispaniola. Bodde också här hos mor periodvis – när jag fick mitt första vikariat på GT, när jag började jobba som personaltidningsredaktör på Kulan och när jag ville fly till lugn hamn. Morsan var ju alltid där. Bröderna gifte sig och flyttade. Men vi fortsatte att fira jul och nyår på Råda. Själv återvände jag ständigt till det gula huset vid sjön efter min flytt till Stockholm 1967.
Mor bodde då ensam kvar men hade sällskap av sina katter, som alla i tur och ordning Måns och en Cavalier King Charles spaniel, som hette Osborne. Många av er har kanske sett honom någon gång när han på egen hand tog sin dagliga morgonpromenad vid sidan av vägen genom skogen mot Mölnlycke. En söndag traskade han till och med in i kyrkan under gudstjänsttid, sniffade runt vid altarringen och gick hem igen. Det du Gåreberg! Kanske sitter du nu i din himmel nu och pratar Mölnlycke och Råda med far och mor och Erland, trots allt.
När kommunen tagit över flyttade flertalet av oss till sommarvistet, Lindholmen, ön vid Gullmarn, den som morfar köpte 1910. I stort sett är det samma gäng, som en gång lekte på Råda, som nu, ganska framgångsrikt, försöker samsas om öns tre hus med barn, barnbarn och gästande vänner. Vi är ganska många och kan kanske tacka Gud för den släktskapsträning vi fick på Råda.
De paradisiska barndomsåren på Råda förefaller mig nu vara så oändligt avlägsna. Vi levde, utan att förstå det, i ett klassamhälle där barnsköterskor och tjänstefolk var en självklarhet. Där jag glad kunde skutta in i dagsverksstugan och störa det vilande gårdsfolket, där morbror Leif kallades ”patron” och där herrskapsfolket kanske hjälpte till vid skörden. Där Einstein besökt morfar både på Råda och i stan 1923 och, berättade mor, tjänstefolket hängde utanför hans gästrumsdörr för att lyssna när geniet därinne spelade fiol.
På sätt och vis varit svårt att berätta om en så avlägsen period med så andra värderingar än våra egna i dag. Språkbruket är ju också ett helt annat. Men jag står tjurigt fast vid att det var en lycklig tid, barndomen på Råda, och att det gula huset nere vid sjön fortfarande lever i minnet som ett trygghetens hem. Och att jag är ödet tacksam för att helt oförtjänt ha fötts in i denna gemenskap.